Fem tankar om bankers framtid

Nicholas Anderson

NICHOLAS ANDERSON:  Förr betalade jag mycket mindre för bankservicen och banken gjorde hela jobbet. Nu är det jag som gör jobbet hemma vid datorn och banken tar mer betalt.

För någon vecka sedan fick jag meddelande från Fortum om att vi kan emotse 350 euro i kompensation för att ellinjerna till vår sommarstuga var utslagna i fyra dygn efter den stora stormen i december. Elektricitet är en bastjänst som vi alla behöver för att hålla hemmet varmt och våra apparater igång. Fortum betalar – på grund av en ny lag, inte för att de vill hålla kunderna nöjda. Jag läste att deras jurister rentav har försökt hitta kryphål i lagen för att slippa betala! Lagen är goda nyheter för kunderna nu när elöverförings­bolagen, som blir större och färre, drar ner på underhållet av elnäten.

El och eldistribution är som pengar. De är alla bastjänster. Bankerna konsolideras i rask takt och våra pengar sköts av färre och större banker. Priset vi måste betala för dessa tjänster blir allt högre samtidigt som personalen minskas och kontor läggs ner. Konsumenten lämnas ganska tomhänt.

Bankverksamheten har blivit en ’hemindustri’. Jag använder avsevärt mycket tid vid hemdatorn på att sköta betalningar, kolla att ingen haft tillgång till mina kort, och på att få kreditkortbolag att uppfylla sina löften. Jag är tvungen att komma ihåg fem olika användarnamn och lösenord. Jag måste se till att ha med min elektroniska nyckel och kodbok då jag är i rörelse. Jag går in på ett bankkontor endast två gånger i året. Efter allt detta ska jag ändå betala banken för att den ’sköter’ mitt konto! Förr betalade jag mycket mindre, och banken gjorde hela jobbet. Nu gör jag allt jobb och de tar mer betalt …

Hur går det med bankverksamheten i framtiden? Jag har fem funderingar om vad som händer de närmaste tio åren:

• De flesta förändringarna sker långsamt. Bankerna kommer att fortsätta lobba mot förändringar som gör det lättare för kunder att reklamera och få ersättningar. Bankerna kommer också att lobba hårt för att bibehålla regleringen möjligast lätt och svårtolkad. De kommer att försvara sig hårt mot nykomlingar och hålla skyddsmurarna mot konkurrens höga för att värna sina oligopol. Notera också att bankerna beviljar generösa bidrag – i en eller annan form – till de politiska partierna.

• De internationella och nationella betalsystemen blir billigare och snabbare. Företag som inte är banker kommer troligen att börja sköta mindre betal­operationer över gränserna långt billigare än banker och kreditkortsbolag. Denna utveckling möjliggörs av mobiltelefoner och laptoppar. Jag kan se för mig vägande argument för att etablera regeringsägda betalsystem för att minska kostnader och ge effektivare tjänster åt kunderna. Även om regeringarna ägde bolagen skulle den privata sektorn fungera som systemets operatör. Hur tror du centralbankerna gör då de sköter betalningar mellan banker?

• Min dröm är betydligt tuffare reglering till förmån för kunderna i fall av tvistemål. De flesta banker drar sitt automatiska säljprat då deras kunder vill låna pengar eller göra investeringar. Med få undantag vill bankerna pressa ut högsta möjliga kommissioner genom största möjliga affärsvolym. Deras intressen står i klar konflikt med kundernas intressen. Få privatkunder inser detta, och bara de stora företagen och regeringar kan sätta hårt mot hårt. En enkel lösning är att kräva att varje möte och telefonsamtal mellan bank och kund bandas. Alla dokument där bankerna fritar sig ansvar för dålig rådgivning eller andra former av tvivelaktigheter borde vara skrivna på enkelt och begripligt språk i storstilad text, och komprimerad till en sida.

• Det borde göras skillnad mellan depositionsbanker och banker inriktade på värdepappershandel och stor­kunder. Detta vore vettigt eftersom enkla depositionsbanker har betydligt lägre risknivå, medan företagsbanker typiskt har avsevärda kända och dolda komplexa risker. Faktum är att det krävs helt olika ledning och styrelser i de olika banktyperna för att ha koll på riskerna. Skattebetalarna garanterar – via regeringarna – privata depositioner på upp till 100 000 euro. Det är på tok för mycket ifall vi fortsätter att mixa högriskbusiness och lågriskbusiness. Banker med hög risktagning skulle behöva avsevärt mera kapital än banker med lägre risk, jämfört med vad som krävs i dag. Och naturligtvis borde depositionsskyddet gälla endast för lågriskbanker.

• Slutligen föreslår jag en regeringsuppbackad institution för långtidsdepositioner, vilken borde etableras till mycket låga kostnader och med vettiga och enkla skatte­incentiv för investerare. Alternativa standardsparportföljer kunde skapas med varierande risknivåer, bland vilka vanligt folk kunde välja sparformer för valfria minimiperioder. Då kunden valt ett portföljalternativ, skulle institutionen utföra investeringen för kundens räkning till möjligast låg kostnad och möjligast effektivt. Dessa ackumulerande besparingar kunde också användas vid köp av hus eller lägenhet – Singapore har haft ett fungerande system av den modellen i 40 år.

Finanslobbarna och deras jurister kommer att kämpa hårt för att undvika det oundvikliga. Men med bara en stor finländsk bank kvar, och med en handfull små aktörer som gör front mot internationella megabanker, måste något göras för privatkunderna.

Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*