”Finlandssvenska författare tjänar sällan några pengar”

Grundvillkoret för de allra flesta finlandssvenska författare är totalt stödberoende hela livet ut. Kjell Westö inser till fullo att han talar ur en privilegierad position, men vill ändå ta till orda för att peka på orättvisa strukturer.

Kjell Westö är en av Finlands främsta författare, hans ord väger tungt, i synnerhet i finlandssvenska kultursammanhang. Om somrarna skriver han på sina berättelser i en sommarstuga i skärgården. Där tar han emot Forum en tidig augustieftermiddag för att prata om ett tabubelagt ämne: nämligen lönsamhet och försörjningsmöjligheter inom litteraturbranschen. Det framkommer genast att bägge Westös föräldrar har gått Hanken, så Forum är för honom bekant sedan uppväxten.

”Det finns få saker som är så tabu som pengar inom den finlandssvenska litteratur- och kulturvärlden. Man hamnar i en konstig position som författare om man plötsligt säljer. Det uppstår märkliga, spända relationer och det finns plötsligt fullt med outsagda saker i undertexten. Det är svårt att bära – jag har det alldeles vanliga mänskliga behovet att vara accepterad av mina gelikar”, inleder han och betonar samtidigt att han till fullo inser att han är fantastiskt gynnad.

”Mina romaner har sålt massor med finlandssvenska mått, jag hade tur redan med min första roman eftersom den blev en framgång också på finska.”

Då man ordar om lönsamhet kontra stödberoende så gäller det att börja bena just i Svenskfinland.

”Vår egenart är att vi är så få. Då jag som ung märkte att jag ville vara författare förstod jag samtidigt utgångspunkten: jag kommer aldrig att tjäna några pengar och kommer att vara helt beroende av stipendier hela mitt liv. Det är grundvillkoren som de flesta har.”

Trots att Svenskfinland är ett läsande folk med många författare så saknas ett tillräckligt befolkningsunderlag.

”Vi har egentligen inte en marknad i Svenskfinland, den kan inte ens bära oss som är framgångsrika! Vi har en stark tradition inom litteratur, teater och musik – men om man talar om business så är vi för få till antalet. Orsaken att jag periodvis är välbärgad är att jag har sålt bra i 20 år på finska, de senaste fem åren också i Sverige.”

Zen. På sommarstället på Nagu finner Kjell Westö tid för eftertanke och kontemplation, två nyckelingredienser i hans långsamma och grundliga författarskap. ”Allt som har med status, kamp och tävlan måste man hålla borta då man skriver.”

Jantelagen. Inom förlagsvärlden betraktas en finlandssvensk diktsamling som säljer fyrahundra exemplar som en framgång, likaså en roman som säljer tvåtusen ex.

”Många av oss författare ger ut en bok vart tredje eller fjärde år. Det lever man inte på.”

Westö hör till de få undantagen: hans romaner har ofta sålt i över 10 000 exemplar på svenska i Finland. En kioskvältare på finska säljer däremot 50 eller 60 000.

”Man ska inte göra sig till martyr då det gått bra för en, och jag kan leva med att kollegor kan yttra konstiga, småspydiga kommentarer mitt i ett vänskapligt samtal.”

Det finns ingen rättvisa i framgång, slumpen spelar alltid in, understryker Westö.

”Inte går jag omkring och inbillar mig att jag är en bättre författare än mina kollegor som inte når ut. Men då det uppstår konstiga spänningar kan någon antyda att jag har ’sålt mig’, att jag ’dök upp i precis rätt tid’ eller att jag ’skriver Helsingforsromaner med poplåtar som alla känner igen’… Det är inte hela sanningen om mitt författarskap. Jag tror inte heller att jag är sämre än andra.”

För att sätta inkomster i perspektiv: Westö är en långsam författare vars royalties för framgångsromaner måste fördelas på flera år.

”Enskilda år har jag förtjänat över 100 000 brutto, en gång rentav 200 000 euro. Det är massor med pengar – men man måste hantera dem noggrant. Jag förstår mycket väl att en kollega kan tänka: ’jag är en minst lika bra författare som Westö, varför säljer och förtjänar han?’. Men det är samtidigt lite ogint, det handlar ändå inte om astronomiska summor. Jag klarar mig bra, men jag är inte någon rikeman.”

Paradoxalt. Kjell Westö brukar mest fånga abborre på nät. ”Det vore paradoxernas paradox om jag plötsligt skulle få en fisk nu på kastspö”, skojar han.

Skeva perspektiv. Samtidigt vaknar skatteverket till då inkomsterna varierar starkt, något som även drabbar proffsmusiker.

”Jag fakturerar och skattar som privatperson, inte via firma – vilket kan förvåna mina yngre kollegor. Min skatteprocent åker berg- och dalbana och ligger alltid ett år efter. Ibland har HBL vid den årliga skatterankningen satt in en bild på mig – med mina 85 000 euro i inkomster – på samma framsida som Björn Wahlroos. Hos folk som har bråttom och läser tidningen slarvigt, uppstår en felaktig uppfattning att jag är miljonär. Det drabbar mig också yrkesmässigt när jag efter något år får ebb i kassan och måste söka stipendier.”

Existerar då två spår för att klara sig gott ekonomiskt som finländsk författare: skriv deckare varje år – eller se till att vinna Finlandiapriset – en utmärkelse som gör böcker till årets enkla julklapp?

”Ifall det vinnande verket har potential att tala till många, så kan det sälja över 100 000 ex. Men ifall boken upplevs som svår så kan försäljningen begränsas till 20 000–30 000 exemplar. Och det finns inga garantier för att du får behålla dina läsare med din nästa bok.”

Dessvärre utmanas kollegialiteten bland författare av den mediasexiga tävlan om priser, erfar Westö.

”Våra böcker ställs som fyrkantiga travhästar vid samma startlinje. Förläggarna och bokhandeln gynnas – men konstnärerna betalar priset i form av tävlingsmentalitet och ångest över att inte synas och räknas. Vi författare ska bara sträva till att bli bättre genom att tävla med oss själva – inte med varandra!”

Samtidigt saknas så kallad long tail i Svenskfinland: bokframgångar som skapar spinoff-inkomster under senare år existerar inte. Våra konstnärer och författare är alltså beroende av stipendier och mecenater.

* I juni 2019 lanserades Kritikbyrån, ett Kulturfonden-finansierat projekt som stöder frilansande kritiker i Svenskfinland genom att matcha de redaktionella arvodena.

https://www.kulturfonden.fi/2019/06/06/kritikbyran-ska-lyfta-konstkritiken/

* Svenska kulturfonden initierade en satsning på dagstidningarnas kulturjournalistik 2009, där ett av syftena var att få tidningarna att höja frilansarnas arvoden. Initiativet rann ut i sanden 2010, enligt uppgift till följd av svalt redaktionellt intresse.

http://slidegur.com/doc/4839025/kulturens-sidor—svenska-kulturfonden

Torsten Fagerholm text

Robert Seger foto

Läs hela artikeln i papperstidningen.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*