Förebyggande verksamhet – och dess sårbarhet

Alla vet vi att det mest kostnadseffektiva sättet är att förebygga problem förrän de hunnit uppstå. Därför är det viktigt att den som i slutändan står för de stora utgifterna kan satsa på förebyggande verksamhet för att minska på både de ekonomiska och mänskliga kostnaderna i samhället.

Janina Andersson är verksamhetsledare för Mannerheims Barnskyddsförbunds distrikt i Egentliga Finland.

Janina Andersson är verksamhetsledare för Mannerheims Barnskyddsförbunds distrikt i Egentliga Finland.

Hur kommer det nu i vårdreformens turbulens att gå med det tidiga stödet till barnfamiljer och unga?

Mycket av det här förebyggande arbetet görs av tredje sektorn och bygger på frivilligverksamhet och människor som hjälper varandra. Denna medborgaraktivitet behöver professionellt stöd för att fungera. Det är ännu oklart vem som i framtiden kommer att betala ut dessa stödpengar. En stor del av stödet kommer från före detta Penningautomatföreningen RAY, som sedan årsskiftet heter Veikkaus, men kommunernas andel av finansieringen är också avgörande.

Mellan stolarna. De nya modellerna som byggs upp för framtidens social- och hälsovård kan, om allt går väldigt väl, rentav förbättra den förebyggande verksamheten. Men realistiskt sett så glöms tyvärr en del bra verksamhet lätt bort i denna otroligt stora förändringsprocess, fastän den drivs av god vilja. Problemet är att i princip all social- och hälsovård och dess finansiering flyttas till landskapsnivån, samtidigt som medborgarverksamheten blir kvar i kommunerna. En stor del av tredje sektorns verksamhet innehåller element av båda två. Då kan det lätt gå så att ingendera tar ansvar för den delen.

På papper sker det i princip en förbättring då både kommunerna och landskapen får en liten morotspeng om de satsar på främjande av välbefinnande. Tyvärr räcker inte detta stöd långt. Men det är ändå en förbättring jämfört med dagens läge som inte räknar in den förebyggande verksamheten skilt i statsstöden. En del kommuner har satsat betydligt mera än andra på att befrämja barns och ungas välbefinnande. Målet är att hela landskapet ska satsa lika. Då gäller det att hoppas att man väljer de bästa kommunernas nivå som utgångspunkt och inte drar ner på ambitionerna då nivån likriktas.

Lokal prägel. Fastän den statliga regleringen av landskapen säkert blir relativt stark så kommer ändå de olika landskapen att fungera mycket individuellt. Därför skulle det nu gälla att på landskapsnivå diskutera rollen hos förebyggande verksamhet och hur tredje sektorn kan vara med från början och hjälpa till. Till exempel i Egentliga Finland vet jag att de tjänstemän som nu ansvarar för barn och unga inom socialsektorn i de olika kommunerna är djupt engagerade i att utveckla den förebyggande verksamheten.

Förhoppningsvis kan de påverka den kommande verksamheten i landskapet. De senaste åren har flera kommuner aktivt byggt partnerskap med tredje sektorns organisationer för att skapa långsiktighet inom verksamheten. Dessa avtal kunde utgöra en bra grund för landskapens framtida sam-arbete med samma organisationer.

Tankeställare. Det jag är mest orolig för är att det i misstag uppstår ett eller två mellanår i något av de stöd vi som idkar förebyggande verksamhet hittills fått av kommunerna. Risken uppstår då den nya verksamhetsmodellen i landskapen startas så plötsligt att man inte hinner kolla upp alla små detaljer i förväg. Väldigt små summor som faller bort i tredjesektorns budgetar leder tyvärr snabbt till att den verksamhet stöden getts till avslutas. Detta beror på att organisationerna inte har någon som helst ekonomisk buffert.

Det är mycket svårare att starta en verksamhet på nytt ifall den en gång lagts ner. Jag tror inte att någon med avsikt skulle vilja köra ner vår frivilligverksamhet och vårt förebyggande arbete, men det kan tyvärr ske i misstag då det inom vård- och landskapsreformen finns så många praktiska problem som måste lösas, alla på en gång.

Min erfarenhet är att såväl våra rädslor som våra önskningar styr vad som kommer att hända. Därför lönar det sig inte till exempel för oss på Mannerheims Barnskyddsförbund att i nuläget frukta dessa stora kommande förändringar. I stället ska vi visualisera en välfungerande landskapsmodell som förstärker den förebyggande verksamheten för barn, unga och familjer. I denna vision har tredje sektorns organisationer en klar uppgift som de sköter i samarbete med landskapets tjänstemän och andra serviceproducenter. 

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*