Förebyggande verksamhet

Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.

Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.

Det är bättre att förekomma än förekommas. Hellre göra något i tid än vänta tills det smäller. Alltid när något hemskt händer följer krav på mer förebyggande arbete. Men mycket lite blir gjort.

Att förebygga kräver fyra förutsättningar. Det måste finnas en teori som förklarar sambandet mellan orsak och verkan. Det bör finnas ett tillförlitligt sätt att identifiera och mäta orsakerna. Det behövs en metod för att eliminera risken, och ett sätt att mäta nyttan.
Sambandet mellan fetma och diabetes är väl etablerat och obesitet är lätt att konstatera. Problemet är dock mycket svårt att åtgärda. Riktade insatser har en låg verkningsgrad. Men nyttan av ett lyckande i form av besparat lidande och kostnader är enorm. Därför är det värt att försöka.

Profylaktisk. Familjetragedier och skolskjutningar kan inte förebyggas. Det finns inte en tillförlitlig teori om orsakerna. Alla gärningsmän har psykosociala problem, men endast en bråkdel av alla med samma profil tar till våld.

Det är också välkänt att elaka cancertumörer kan sprida sig. De är lättare att ta bort i ett tidigt skede. Problemet uppstår dock ifall mätinstrumenten inte är tillförlitliga.  Ett falskt positiv resultat leder till onödigt lidande. Ett falskt negativt resultat är värre än värdelöst, eftersom det uppskjuter åtgärderna. Misslyckad eller fel inriktad prevention kan orsaka stora problem och dyra kostnader.

Den medicinska tekniken har utvecklat bättre och billigare metoder för tidig diagnostik. Ett exempel är det finska bolaget Biohit, som har tagit fram blodtestet GastoPanel för att identifiera magsjukdomar. Testet ersätter gastroskopi, där ett flexibelt tittrör förs in i magen genom strupen. Det är både obehagligt, plågsamt och dyrt, därför förblir det ofta ogjort. Magcancer upptäcks på tok för ofta alltför sent. Biohit har alltså funnit lösningen på en nödvändig förutsättning för att förebygga.

Aber. Man kunde tro att den offentliga sjukvården som kämpar med svår resursbrist med skulle glädjetjut ta till sig en metod som kan spara millioner.Men icke. Orsakerna är politiska, organisatoriska och finansiella.

Att sätta in en preventiv åtgärd kräver pengar här och nu. Någon måste investera i utrustningen och lära sig använda den. Effekterna och besparingarna kommer långt senare och kan tillfalla en annan organisation. Låt oss säga att kommunens primärvård tar kostnaderna. Nyttan till kommer specialvården, FPA, pensionssystemet, eller långvården. Investeraren kommer inte se röken av gagnet.

Patientnyttan och besparingarna kommer i form av utebliven efterfrågan. Något som kunde ha hänt händer inte. Nyttotagarna borde reagera genom att minska sina resurser eller allokera dem till något annat. Men alla producenter slåss med näbbar och klor för sina budgetar. Saknar de patienter, hittar de nya, till exempel genom att peta på vårdkriterierna. Så varför skulle investeraren lägga pengar på förebyggande arbete?

Ägarlöst. Det saknas en ansvarsfull huvudman med ett finansiellt instrument som kunde koppla samman investeringen och avkastningen. I en marknadsekonomi där vården betalas ur egen ficka vore patienten sin egen huvudman. Men i ett civiliserat samhälle kan inte vården vara en ren marknadsvara. Patienterna har sällan kompetensen att själv pussla ihop komplexa vårdkedjor och bedöma risker, nyttor och kostnader. Ett försäkringsbolag har intresset att reducera livstidskostnaderna för en försäkringskund. Men detta kräver att försäkraren tar en aktiv roll, vilket inte är problemfritt.

Huvudmannen i vårt system borde vara en stark kommun. Kommunen borde finnas till för medborgarna och bevaka deras intressen både som skattebetalare och patienter. Detta händer inte, eftersom kommunen är svag i förhållande till sina egna producenter, som ofta är väl representerade i fullmäktige.

Slitning. I alla sammanhang råder det en intressekonflikt mellan producenten och kunden. Säljaren vill sälja något lätt producerat till dyrt pris, kunde vill ha lågt pris för god kvalitet. Att producenten är en offentlig aktör förändrar inte läget. Det är en ohemul härskartaktik att hävda att vårdgivarens intressen vore identiska med vårdtagarens. Producenten vill ha mer resurser för mindre arbete, medborgaren vill ha bättre hälsa för lägre skatter.

För att kommunen skall bli en stark huvudman med förmågan att ordna prevention krävs att kommunen inte har egen produktion. Kommunen räknar kostnaderna, beställer insatserna, och övervakar producenterna.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*