Framtiden är medeltida

En kränkt, revanschsugen stormakt ritar om kartan med pansarvagnar. Den ryska björnen har vaknat ur sitt ide.

I en intervju med Time Magazine 2007 avslöjade Vladimir Putin sin favoritlåt av Beatles: Yesterday. Melankolisk nostalgi, rentav dagdrömmeri, präglar även Rysslands utrikespolitik.

George Orwell beskrev hur en maktfullkomlig stat angriper historieskrivningen och friserar det kollektiva minnet för att legitimera makten. Arkiven revideras och omkonstrueras tills bekväma sanningar återstår: en renlärig, ortodox kanon som underblåser patriotismen.

Den gamle KGB-agenten Putin har ett intimt förhållande till den stereotypa sovjetiska historien. Enligt hans utsago var Sovjets fall 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”. Katastrofen var närmast humanitär, med ett årtionde av kleptokrati och internt kaos. Samtidigt frigjordes miljontals människor från förtryck.

Ryssland skriver om skolböckerna, betonar en supermakts heroiska stordåd, segern i Det Stora Kriget och rymdresorna. Man lägger parentes kring Sovjetunionens mörka förflutna, de politiska utrensningarna, Gulag och Stalins terror. Revisionismen rymmer ingen öppen, kritisk redovisning. På 1930-talet försökte även Stalin utforma en renlärig historieskrivning med en enda berättelse och en enda historielärobok, Istorija SSSR, utan utrymme för tolkningar och nyanser.

Parallellt växer västfientligheten och antiamerikanismen. Ryssland firar sitt mytologiska förflutna, men saknar framtidsvisioner.

Kremls doktrin är att avvisa externa försök att lägga sig ”interna angelägenheter”, och samtidigt att utpeka västvärldens hyckleri, såsom Guantanamo och Abu Ghraib. Ryssland spelar offer men utför samtidigt egna övergrepp. Landet definierar sin egen säkerhet på ett sätt som får grannarna att känna sig otrygga, enligt Strobe Talbott, vice utrikesminister under Clintonregimen.

Putin spelar ett långsiktigt historiskt spel och liknar eventuellt sin uppgift vid en modern Peter den store, en sorts återupprättare av Tsarryssland. Han agerade resolut vid det andra Tjetjenienkriget samt Gisslandramat i Beslan. Det ryska folket, som upplevt flera år av sönderfall och stagnation, välkomnade den beslutsamma makthavaren som skapade stabilitet och lyfte den nationella stoltheten.

År 1648 slöt Europa, efter årtal av krigföring, den Westfaliska freden. Länderna accepterade i princip varandras värderingar och territorier och införde en kraftbalans så att ambitionerna inte skulle spilla över på grannen. Ännu år 2015 föredrar Ryssland svaga vasaller som grannar.

Kreml betraktar EU och Nato som trojanska hästar. Svoboda är ryskans motsvarighet till begreppet frihet. I sviterna av 1990-talet associeras ordet med kaos och instabilitet. Pluralism och demokrati står lågt i kurs, och tyvärr är liberala värderingar på reträtt även inom EU.

År 1947 försonades Frankrike och Tyskland, långt tack vare en gemensam utvärdering av historien. Det är ingen slump att Tyskland efter naziregimen myntade begreppet Vergangenheitsbewältigung (förgångenhetsbemästrande); en -nations uppgörelse med problematiska kapitel ur det egna förflutna. Så länge Ryssland och Europa saknar en konvergerande historieuppfattning och har olika verklighetsbeskrivning kommer spänningar att återstå. Det går till exempel bara inte an att hävda att de baltiska staterna anslöts till Sovjetunionen av egen fri vilja 1940.

Då man vänder och vrider på historiens kalejdoskop uppenbarar sig nya mönster och vinklar. Framtiden är osäker, det förflutna verkar ännu svårare att spå. Med blicken i backspegeln slutar man i diket.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*