Från snabba cash till långsamma

Forum 7 2020 pärm

Under några år på 1990-talet tjänade Peter Seligson en förmögenhet på att, som han själv säger, ”skinna sina kunder”. Han och hans team var branschens stora stjärnor. Sedan bytte de strategi och grundade ett bolag som inte tjänade några pengar alls under de första tio åren. Här berättar han varför.

Finansprofilen Peter Seligson bär på blandade känslor när Forum möter honom på kontoret i Skillnaden i centrala Helsingfors. Det har just blivit klart att försäkringsbolaget Lokal-Tapiola köper det fondbolag som bär hans efternamn och som han var med om att skapa för 23 år sedan. Lokal-Tapiola ägde sedan tidigare 38 procent av Seligson & Co och höjde nu andelen till 94 procent. På sikt är målet 100 procent. Säljare är förutom Seligson själv de mångåriga medarbetarna Anders Oldenburg, Ari Kaaro och Jarkko Niemi.

”Det känns inte bra. Jag fick gratulationer till affären, men ska man gratulera när någon har sålt sitt barn? Visst får det ett nytt och gott hem, men när man en gång har sålt så får man det inte tillbaka. Jag hade grym ’morkis’ hela veckoslutet före affären trots att jag hade jobbat på den i tre månader”, säger Seligson.

”Men”, fortsätter han, ”man måste se till realiteterna. Vi blir ju inte yngre”.

Han konstaterar att den gamla kärntruppen kring Seligson & Co inte finns till för sig själv, utan för kunderna och för personalen. Och för dem var uppgörelsen med Lokal-Tapiola troligtvis det bästa, säger han. Varumärket Seligson & Co består och bolagets cirka 30 anställda fortsätter som förr. Också de enskilda fonderna fortsätter som förr, med samma placeringspolitik och samma portföljförvaltare.

”För att vårt koncept skulle kunna fortsätta fanns bara en tänkbar köpare i Finland. Lokal-Tapiolas värderingar ligger närmare våra än någon annan aktör i Finland. De är på riktigt ett ömsesidigt bolag som finns till för kunderna. Det har också varit vår filosofi ända sedan starten.”

Köpte aktier som tioåring. Peter Seligson är på flera sätt en pionjär i den finländska finansvärlden. Det var hans företag som var först med att lansera indexfonder och ETF:er (börshandlade fonder), och först med att låta småsparare själva handla aktier via nätet, utan inblandning av mäklare. Bolaget var också bland de första att grunda en hedgefond, vilken dock så småningom avvecklades.

Själv köpte Seligson sina första aktier, FBF och Tampella, som tioåring i mitten av 1970-talet. 1977 flyttade familjen till Luxemburg och där fortsatte aktieintresset.

Men att finansbranschen också skulle bli hans levebröd var inget han hade planerat. Det var snarare av tvång han sökte sig dit. Hans pappa gjorde konkurs och Peter hade garanterat lånen. Som 22-åring stod han med 4 miljoner mark i skuld i en omgivning där räntan låg på 13 procent. Han måste snabbt tjäna pengar – och mycket pengar.

”Det gjorde man i bankvärlden. I och för sig tyckte jag branschen var intressant, men jag hade inte tänkt stanna där. Jag har mer industriell mentalitet och tycker om att bygga företag.”

1986 återvände Peter Seligson till Finland. Han hade då studerat ekonomi vid S:t Gallen- universitetet och jobbat på investeringsbank i Schweiz. I Helsingfors tog han anställning hos bankirfirman Erik Selin, först som analytiker och sedan på börsgolvet.

”På den tiden var intresset för utrikeshandel svagt. Eftersom jag hade studerat och jobbat i Schweiz, och talade många språk, föll den biten på mig. Henrik Kuningas som satt framför mig hade hand om den uppvaknande finländska institutionssidan. På ett halvt år gick Erik Selin från en till tolv procents marknadsandel när jag kom i gång.”

Rekryteras till Arctos. Mitt under börsraset den 19 oktober 1987 – den så kallade Svarta måndagen – ringde Spontels vd Jan Boethius. De höll på att grunda Finlands första institutionella bankirfirma, Arctos Securities, och ville ha med Seligson.

”Ganska snabbt sa jag okej, för jag ville göra någonting annat än det vi hade gjort hos Selin. Vi tjänade bra med pengar, men jag upplevde att det saknades visioner för hur verksamheten skulle utvecklas. Allt gjordes på gamla bankirfirmors vis.

På Arctos blev Seligson, då 23 år, ansvarig för aktiesidan. Spontel bistod närmast med pengar och jurister, men i övrigt fick Seligson och hans medarbetare fria händer att bygga upp Arctos verksamhet.

”Snabbt gjorde vi Arctos till ‘Finlands aktiehus’. Vi gick förbi konkurrenterna och blev marknadsledare.”

Så småningom kom 1990-talskrisen och samtidigt uppstod meningsskiljaktigheter mellan teamet och Spontel kring strategin.

”De ville inte bygga upp ett nordiskt nätverk tillsammans med oss. Då beslöt vi att själva vända oss till en nordisk bank för att göra det.”

Här kom svenska Alfred Berg in i bilden. Seligson blev vd för bolagets Finlandsverksamhet som han byggde upp med sitt team. Året var 1991. 1995 ville personalen köpa Alfred Bergs finländska verksamhet, men ägaren Volvo kunde inte sälja av politiska skäl.

Två år senare, 1997, lämnade Seligson Alfred Berg, som då hade sålts till holländska ABN Amro. Med honom följde en rad medarbetare, Christian Uggla, Petri Rutanen, Jarkko Niemi och senare Anders Oldenburg och Janne Larma.

Avhopparna var inte vilka förvaltare som helst. En person med lång erfarenhet av branschen beskriver dem som den tidens ”rockstjärnor”. De hade på kort tid byggt upp stora förmögenheter och Alfred Berg tjänade mer pengar än konkurrenter med mångdubbelt fler mäklare.

”Det är klart att vi skinnade kunderna. Och vi var bättre och effektivare än konkurrenterna. Investmentbanking var den tidens spelindustri. Det var ju också därför jag hade gått in i branschen, för att jag var tvungen”, säger Seligson.

Spelberoende i börshandeln. 2020 är ett år som helt dominerats av coronapandemin. Trots att viruset var känt redan i vid årsskiftet satte börsen nya rekord ännu i februari. När investerarna blev medvetna om krisens omfattning rasade kurserna kraftigt i mars, men återhämtade sig snabbt under våren. Ett halvt år senare slår börsen nya rekord, trots att världen befinner sig i en djup realekonomisk kris. Hur är det här möjligt?

”Då och då lösgör sig börsen från sina fundament, eftersom den styrs av kortsiktiga penningflöden. Från dag till dag är det inte den underliggande ekonomiska aktiviteten som styr börsen, även om så är fallet pålängre sikt.”

Det som har hänt nu är enligt Seligson att den amerikanska regeringen i sina försök att dämpa coronapandemins negativa effekter öst ut enorma summor pengar, 2 biljoner, eller 600 dollar i veckan åt varje amerikan. Därtill kommer centralbankens stödköp.

”Coronaviruset har gjort 20 miljoner unga män arbetslösa. De har fått pengar av staten och sitter nu och handlar aktier. Vi talar om tusen miljarder dollar, enorma summor som plötsligt kommit ut på aktiemarknaden. Det här människorna känner i huvudsak till FAANG-bolagen (Facebook, Apple, Amazon, Netflix, Google), vars aktier nu har skjutit i höjden.”

Enligt Seligson finns det ett drag av spelberoende i börshandel, vilket i viss mån förklarar vad som är på gång.

”Folk som har behov av att spela kan få utlopp för det på börsen.”

Den här utveckling kommer dock enligt Seligson att sluta illa. När det sker har han ingen aning om, men en oroväckande signal är att dollarns värde sjunkit den senaste tiden.

”Om utvecklingen fortsätter leder det i något skede till att folk blir oroliga över sina investeringar i dollar och vill ut ur dem. Det leder i sin tur till panik och till att börsen kommer ner.”

Han ser många likheter mellan dagens situation och tiden kring 1989 och 1990. Då hade vi en bubbla i Japan och nu har vi en i USA.

”USA har 5 procent av jordens befolkning men en aktiemarknad som står för 65 procent av den globala aktiemarknaden. Det är klart att det handlar om en bubbla.”

Patrik Harald text

Eva Persson foto

Läs hela artikeln i papperstidningen.