Frankensteinkomplexet

Det vore hög tid att begrunda de samhälleliga konsekvenserna av artificiell intelligens.

”I’m all shook up” sjöng Elvis Presley 1957, men avsåg snarast här och nu. Samtidigt ängslas vi inför framtiden. Vår tid präglas av kolossal teknikoptimism och hajp kring artificiell intelligens samt djupinlärning. I sin kapprustning slukar teknikjättar varje smula som doftar vagt av AI.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Syftet med artificiell intelligens är att efterlikna människans hjärna, att simulera ett system som är medvetet om sin omgivning och självmant maximerar chanserna till framgång inom denna.

Vid enkel maskininlärning matar man en dator med stora datamängder – inom ett specifikt område – för att maximera träffsäkerheten i mönsterigenkänning. Några exempel är skräppostfilter och chatbots.

Vid djupinlärning bryter datorn ner informationen i mindre beståndsdelar, dock igen med mänsklig ledsagare. Djupinlärning bygger på matematikens neurala nätverk, självlärande algoritmer som efterliknar sättet på vilket en mänsklig hjärna processar information. ’Svag’ AI används inom strategispel, översättning, självkörande bilar och bildigenkänning.

Roy Amara vid Stanford Institute myntade det som senare kom att kallas för Amaras lag: ”We tend to overestimate the effect of a technology in the short run and underestimate the effect in the long run”.

Startskottet för AI avfyrades sommaren 1956 vid Dartmouth College i ett rus av vetenskaplig optimism. Mot mitten av 1960-talet insåg man att AI nog kan lösa specifika matematiska delproblem (inklusive schackspel), men att AI samtidigt är rätt så usel i vardagliga situationer utanför laboratoriet. Därpå följde perioder av ”AI-vinter” med minskad finansiering och intresse kring 1974–1980 och 1987–1993.

Vad är intelligens? Går begreppet att särskilja från vårt emotionella och sociala medvetande, våra drömmar, tankar, minnen, känslor och fysiska kroppar? Även om vi länge har haft datorer som överskrider den mänskliga tankeförmågan både i hastighet och kapacitet så har vi inte närapå utvecklat en genuint ’intelligent’ maskin. Att skapa en ’stark’ AI med förnuft och självmedvetande hänger inte på styrka eller hastighet.

En femåring klår ännu världens mest avancerade AI då det gäller långsiktig planering och förmågan att överföra kunskap från en situation till en annan. AI kan inte heller besvara frågor som ’varför’ och ’vad betyder det’. Att foga samman passiva statistiska korrelationer (som AI) och sannolikheter är inte detsamma som att aktivt och autonomt agera i en främmande miljö, vilket människobarn lär sig intuitivt.

Samma år som begreppet AI lanserades gav Isaac Asimov ut ”The Last Question”, en novell om en superintelligent AI som är självjusterande och -korrigerande. För att undfly universums värmedöd (termodynamikens andra lag, tilltagande entropi) överför mänskligheten sitt kollektiva medvetande på en superintelligens och bildar en kognitiv cybersoppa.

Ännu har människan inte lyckats författa en genuint självförbättrande kod som i Asimovs berättelse. Visserligen var Einstein ännu kring 1935 skeptiskt inställd till möjligheterna att utveckla kärnkraft och sa att klyva en atom vore ”som att skjuta fåglar i mörkret i ett land där det bara finns ett fåtal fåglar”. Genombrott inom AI kan ske oväntat och plötsligt, möjligen inom vår livstid.

Trots hoten och möjligheterna hos en ’stark’ AI så krävs främst diskussion kring akuta utmaningar. ’Svag’ AI tumlar om vår sysselsättning, beskattning, samhällsstruktur, säkerhet och integritet.

Samtidigt ska vi minnas att den bästa schackspelaren inte är en AI, inte heller en människa, utan en kombination av artificiell och mänsklig intelligens.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*