Franska spekulationer

Tidningar, tv-program och internetkanaler är överfyllda med spekulationer om vad Emmanuel Macron kan, vill eller måste ta sig till under de närmaste månaderna och åren. Och alldeles uppenbart är det inte vad som under Frankrikes politiska, ekonomiska och kulturella omständigheter låter sig göras.

Nils Torvalds är medlem  av Europaparlamentet (SFP). Foto: EP

Nils Torvalds är medlem
av Europaparlamentet (SFP). Foto: EP

Landet är fortfarande fångat i storhetens kulisser. När Macron stiger in genom Elysée-palatsets parad­dörr står kyrassiärerna med dragna vapen i givakt. Hur håller man då huvudet kallt – och ödmjukt? Det finns alltså i väggar, golv och tak signaler, som har ganska lite med vår vadmalsdemokrati att göra. En fransk president kan alltså inte kasta arvet från storhet åt sidan. Grandeur – storhet finns alltid närvarande – det må sedan handla om sol­kungen eller om franska revolutionen eller om Pariskommunen.

Emmanuel Macrons liv blir inte heller enklare av att han ständigt och jämt jämförs med Napoleon (I) eller Napoleons brorson (III). Därför kan det vara intressant att jämföra hur Frankrike och Tyskland under efterkrigstiden har positionerat sig i europeisk ekonomi, politik och kultur.

Att bemästra det förgångna. Tyskland förlorade sitt stormaktsjag i och med andra världskrigets slut. Någonting finns säkert i den kulturella bakgrunden, men än så länge har de ledande partierna hållit andarna från det förgångna i schack. I slutskedet av världs­kriget kämpade Charles de Gaulle med alla medel – också en del minst sagt betänkliga – för att landet skulle behandlas som den kontinentala stormakten. Just därför finns det också en lite kritisk tolkning, som ritar upp EU i skepnaden av Frankrikes trojanska häst.

Men det var just tandemköret med det anspråkslösa Tyskland och det lite anspråksfulla Frankrike, som skapade förutsättningarna för samarbetet – först inom Kol- och stålgemenskapen (1951), senare i hela EU.

Det finns perioder där just det här samarbetet har varit avgörande. Det handlar till exempel om Francois Mitterand och Willy Brandt, men kanske i ännu högre grad om Valery Giscard d’Estaing och Helmut Schmidt. Nu kan det alltså handla om Emmanuel Macron och Tysklands följande förbundskansler. Efter valet i Schlesvig-Holstein förefaller det ganska sannolikt att det är ”Mutti” Merkel som fortsätter.

Vägskäl. Men vi står inför ett vägval och vägval är inte alltid lätta. Tar vi till en biblisk liknelse kring vägval handlar det om att inte ta vägen till Gehenna – den brinnande avfallsplatsen.

Just nu behöver vi alltså en optimistisk och realistisk vision av vad EU skall vara under det följande decenniet. Det är kärnan i slutresultatet från det franska presidentvalet. Det är kärnan i det tyska valet och det är kärnan i EU-valet 2019.

text: Nils Torvalds

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*