Går det att kombinera småbarnsår och karriär?

Måndagsmorgonen gryr efter en hackig natt i en småbarnsfamilj. Barnen gnäller och protesterar. Ena vill inte klä på sig medan den andra vill leka tafatt. De vuxna försöker göra sig själva i ordning inför arbetsdagen, samtidigt som de jagar byteskläder till barnen och stressat sneglar på klockan för att inte missa bussen. Det är en minuttidtabell utan marginaler. Med datorväskan i ena handen och två skrikande barn i den andra, lyckas mamman slutligen lämna hemmet. Efter att barnen blivit överräckta till pedagogerna på daghemmet, är det bara att släta till blusen, dra ett djupt andetag och bege sig till arbetet – det är dags att prestera och ge den bästa sidan av sig själv. Den trötta småbarnsmamman som nyligen återvänt till arbetet efter föräldraledigheten intalar sig att hon orkar, precis som alla andra.

Mia-Maja Wägar är ekonomirådgivare på Marthaförbundet.

Enligt Institutet för hälsa och välfärd THL upplever en tredjedel av föräldrarna till 4-åringar att de åsidosatt familjelivet på grund av sitt arbete och ungefär var femte förälder har lidit av depressionssymtom. Forskarna är oroliga för föräldrarnas ork. Visst är det allmänt känt att småbarnsåren är en krävande period i livet. Men det är skrämmande att föräldrarna känner sig utmattade och dessutom upplever det svårt att prata om sin utmattning och söka hjälp. Det pratas mycket om att en ansvarsfull arbetsgivare ska ge möjligheten till flexibla arbetstider och distansarbete, och att det ska vara en självklarhet att föräldrarna ska kunna jobba 80 procent för att kunna kombinera familj och arbetsliv. Men räcker dessa åtgärder till? Varför blir föräldrar, och framförallt mammor, utmattade?

Jag har själv nyligen varit föräldraledig och funderat mycket på hur man på bästa möjliga sätt kombinerar småbarnsåren med arbetslivet, samtidigt som man tar hand om sitt välmående. Jag hör till dem som vägrar lyssna på prat om att familjelivet skulle sätta käppar i hjulen för att utvecklas i arbete, och att barnen automatiskt skulle göra mig till en sämre arbetstagare på grund av frånvaron som orsakats av vinterkräksjukor och förkylningsepidemier. Jag vill tro på att det är möjligt att lyckas samtidigt på jobbet och hemma, utan att ge avkall på hälsan. Och för tillfället lever jag min dröm: jag har ett jobb där jag får förverkliga mig själv och utvecklas, samtidigt som jag har det efterlängtade familjelivet. Men jag måste också medge att jag stundvis känt mig trött och otillräcklig, både som arbetstagare och mamma. Ibland undrar jag vem det är som skapat förväntningarna jag har på min vardag, är det jag själv eller kommer pressen utifrån?

Förkortad arbetstid gav mera stress. Då jag återvände till arbetet efter föräldraledigheten hade jag en kristallklar plan: jag skulle gå ner i arbetstid för att bättre fördela mina resurser för att få den nya vardagen att fungera. Jag hade lärt mig mycket förra gången jag var föräldraledig och återvände till arbetet, och det kom som en chock hur emotionellt tungt och påfrestande det var att få den nya vardagen att rulla med hämtningar och lämningar. Den här gången gick orken framför inkomstbortfallet. Med 80 procentig arbetstid kombinerat med flexibla arbetstider och möjligheten till distansarbete skulle hösten ge en möjlighet för både mig och barnen att landa i den nya situationen. Men det räckte inte länge förrän jag märkte att förkortad arbetstid tvärtom kan leda till att stressen ökar. För att man ska dra nytta av förkortad arbetstid måste man aktivt skala ner sitt arbete, vilket jag öppet kan medge att jag misslyckades med. Resultatet var att jag hade dåligt samvete då jag inte hann hämta barnen direkt efter mellanmålet på dagis, samtidigt som jag hade dåligt samvete för att jag lämnade jobbet trots att jag hade arbetsuppgifter på hälft. Jag ville så gärna göra bra ifrån mig på båda fronterna. Sista spiken i kistan var då det på rådgivningen frågades av mig ifall jag funderat på hobbyn till 4-åringen. Jag måste ta tag med min ork och förväntningarna jag hade på mig själv att lyckas på alla livsområden.

För tillfället kör jag med en uttänkt minuttidtabell inte bara hemma för att komma iväg till dagis, utan strukturerna har också infunnit sig i arbetskalendern. Efter lite självrannsakning kom jag fram till att det passar mig bäst att arbeta 100 procent, men att jag för att orka mäkta med vardagen behöver klara tidtabeller och tidsgränser. Jag tror dessutom vi borde bli bättre på att urskilja vilka förväntningar som kommer utifrån och vilka vi själva bygger upp, samtidigt som vi borde diskutera individuella lösningar för hur föräldrarna ska orka med både arbete och familjeliv. Arbetslivet är trots allt inte ett 100-meterslopp där vi kan tömma alla energireserver direkt, vi är tvungna att fundera på och göra upp en plan för hur vi ska orka också efter småbarnsåren.

Och så det viktigaste: Använd fritiden till att koppla av. För mig innebär det att umgås med barnen och slötitta på BUU-klubben.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*