Girighetens helgedomar

Nicholas Anderson
NICHOLAS ANDERSON:  Bolag i skyddade branscher har under årens lopp slösat enorma summor på skrytbyggen och överstora löner till högsta ledningen.

En vacker söndagskväll i april gjorde det mig ledsen att se Pohjola-byggnaden i Helsingfors centrum. Detta gamla försäkringsbolag har i tiden låtit uppföra sitt huvudkontor av dekorativa handmejslade granitblock. Vad som gjorde mig ledsen var att det bär vittnesmål om bolagets och dess lednings girighet under länge sedan gångna decennier.

Detsamma kan sägas om traditionella bankkontor i vilken nordisk stad som helst. Inga banker eller försäkringsbolag vid sina sinnens fulla bruk skulle bygga sådana palats i dag. Endast hungrig monopolprissättning gjorde det möjligt för dessa bolag att bygga monument av helgedomskaraktär.

Mycket har skrivits om generösa belöningar till direktörerna i banker och storföretag. Summorna har skjutit i höjden de senaste trettio åren – som ogräs i vetefält – utan överinsyn av aktieägare och styrelser. Vi har hört förklaringar om nödvändigheten att hålla kvar nyckel­ansvariga och hindra att de bästa förmågorna köps upp av konkurrenter.

Dessa i sig intressanta förklaringar är inte helt övertygande om man ser närmare på företagen i fråga. Våra statsägda flygbolag kan knappast klassas som alkemister som gör guld av sand. Varför betala cheferna generöst när bolagen gör jättelika förluster, och konkurrenter som Norwegian tvingar dem att buklanda?

Många banker är för stora för att tillåtas att gå omkull och vissa har regelbundet tillgripit regeringsstöd för att klara sig från undergång. Nu höjs röster för att stödet varit för dyrt!

Statsägda företag inom skyddade eller reglerade marknader har betalat sina chefer bonusar som är tio gånger större än vad som delas ut till deras gelikar som arbetar på allmännyttiga bolag i kommunal regi.
Direktörer på offentligt ägda pensionsfonder har belöningssystem som trotsar alla föreställningar. De agerar som om de vore entreprenörer som utformar och marknadsför produkter och tjänster på en konkurrensutsatt marknad.

Det verkar som om de skulle använda mer tid på att lobba för att bevaka sina intressen och polera sin image, än på att jobba.

Men låt oss sätta dessa iakttagelser i ett bredare sammanhang. Jag ombads nyligen svara en läsare som ville ha råd om sin pensionsförsäkring. Sedan år 2005 har hon lagt ut 40 euro i månaden för en sådan försäkring. Hon frågade mig om hon borde fortsätta med det. Mitt svar är förkrossande. Hon har tydligen inte insett att hon förmodligen skänker över hälften av avkastningen åt banken eller pensionsbolaget i form av avgifter.

Egentligen borde hon dra dem inför rätta för bedrägeri. Ingen borde investera sådana småsummor på detta sätt: kostnaderna för så små investeringar är garanterat för höga. I klartext: hon har blivit dragen vid näsan och de som sålt denna försäkring till henne måste vara medvetna om att de rånar henne.

Hur många gånger har jag inte sagt att då du förhandlar med en bank, ett pensionsförsäkringsbolag, eller en investeringsrådgivare, ska du alltid banda allt som sägs på din smarttelefon. Du bör kräva skriftlig offert med alla kostnadsmoment klart utsatta. Om de hävdar att de aldrig ger skriftliga offerter, stig upp och gå –  till en annan bank, ett annat pensionsförsäkringsbolag eller en annan investeringsrådgivare. Kom ihåg att du aldrig någonsin ska betala mer än 1,5 procent i totala årsavgifter.

Läsaren ifråga borde annullera sin försäkring och försöka investera 300 euro varje halvår i en aktieportfölj hos någon lågprismäklare, och glömma bort dem tills hon pensioneras, eller tills pengarna verkligen behövs. Det vore en klok investering – och precis vad pensionsfondernas chefer låter sina anställda göra. Enda skillnaden för läsaren i fråga är att just hon inte blir den arma betalaren av skandalösa löner till dessa välbärgade chefer!

För två år sedan träffade jag en av Finlands ledande professionella investerare. Han rekommenderade att investera i grekiska obligationer och köpa guld med lånepengar. Vi vet alla vad som hände, och han leder fortfarande ett investeringsbolag och säljer dyra råd.

Jag vill än en gång upprepa: du kan ta lån för att investera i en egen lägenhet eller ett hus, i egen utbildning, eller i ett eget företag. Kanske det bästa investerings­rådet jag också skulle ge i dag är att inte följa investeringsråd från ’yrkesinvesterare’ – men det kanske låter dumt då det kommer från mig!
Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Dela:

1 comment

  • Ett till sätt är att kamouflera det ena och andra med att vi gör det för miljön skull och då undkommer de effektivt kritiskt granskande ögon. Girighet och direkta bedrägerier går att skyla över med miljöaspekter som ingen heller kan granska och följa upp!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*