Gustavson skrämde iväg amerikanerna

Stars and stripes. I augusti tog Port of Savannah, Georgia, i bruk Konecranes tusende RTG-lyftkran. För att fira tillfället målades kranen i Stjärnbanerets färger. Garden City-containerterminalen, den livligaste i USA, har använt RTG-kranar, världens första containerkran utan hydraulik, sedan 1995. Foto: Konecranes

Så gick det till när Stig Gustavson köpte Konecranes.

Hösten 1993 spelade Stig Gustavson högt. Han framställde Kones krandivision som en riskfylld affär för att skrämma iväg den amerikanska köparen. Samtidigt sydde han i hemlighet ihop finansiering för ett eget bud på kranarna. Som alla vet lyckades operationen och Gustavson är än i dag storägare i Kone­cranes.

Tjugotre år efter de dramatiska månaderna berättar Konecranes tidigare vd och styrelseordförande Stig Gustavson hur det gick till när försäljningen av Kones krandivision till USA stoppades i sista stund.

På våren 1993 bestämde Kones starke man Pekka Herlin att han skulle gå i pension och sälja Kone till Thyssen Krupp. 

”Men tyskarna ville bara ha hissproduktionen och förutsatte att Kone först sålde ut allt annat, till exempel krandivisionen som jag ledde sedan några år.”

Amerikanska Harnischfeger var kran­divisionens arga amerikanska konkurrent. Redan 1987 hade Kone sonderat för att köpa upp konkurrenten. Sex år senare var det ombytta roller, amerikanerna skulle köpa Kones kranar. Stig Gustavson reste till USA för att träffa sina nya chefer, han blev erbjuden goda villkor för att fortsätta som vd, men anbudet gällde bara i två år.

”I det skedet hade jag redan sanerat krandivisionen med hård hand. Sovjetexporten försvann på några år, det blev min sak att sanera företaget och expandera västerut. Man ska minnas att vi på 1980-talet fick över hundra procent av vinsten i Sovjet.”

Över hundra procent? Nu hänger min procent­räkning inte med.

”Det betyder att vi gjorde stort plus i Sovjet som kompenserade minus på annat håll. Efter saneringen minskade personalen från 3 200 till 2 500. Samtidigt blickade vi framåt och insåg att den digitala världen var framtiden.”

”Då reser jag till USA för att träffa våra blivande ägare och upptäcker att de ligger närmare tjugo år efter oss i utvecklingen. Amerikanerna hade inte ens kommit att tänka på digitaliseringen.”

Även om Gustavson inte hade höga tankar om den blivande ägaren var uppdraget han fick av Kones vd Gerhard Wendt att slutföra försäljningen. Gustavson gjorde som han blev tillsagd och parterna skrev under ett villkorligt köpeavtal.

”Nu gällde det bara för Harnischfeger att göra sin DD-process, gå genom bokföring, orderstock, lager och kontrollera att våra uppgifter om företagets tillstånd stämde med verkligheten. De hade tid till slutet av 1993 att bekräfta affären.” 

Nordens största bockkran. I maj 2018 tar Meyer Turku i bruk en 1 200 tons Goliath-bockkran som tredubblar Åbovarvets lyftkapacitet, motsvarande nio vuxna blåvalar, vilket ger ett lyft åt produktiviteten. Foto: Konecranes

Nordens största bockkran. I maj 2018 tar Meyer Turku i bruk en 1 200 tons Goliath-bockkran som tredubblar Åbovarvets lyftkapacitet, motsvarande nio vuxna blåvalar, vilket ger ett lyft åt produktiviteten.
Foto: Konecranes

Räknade skruvar. Amerikanernas sätt att utföra denna räkneoperation imponerade inte på Stig Gustavson som blev allt mera tveksam till den nya ägaren.

”De koncentrerade sig på att räkna antalet skruvar i lager, inte på att analysera vår strategi och våra kunder. Amerikanerna var ängsliga och rädda, vilket passade mig bra för nu började jag göra upp en helt egen plan för krandivisionens framtid.”

Parallellt med att Stig Gustavson blåste under amerikanernas rädsla sonderade han för ett eget övertagande.

”Vi gick runt i fabriken i Hyvinge och jag passade på att varna för alla risker. När amerikanerna frågade om kranarna var säkra medgav jag att olyckor kan hända och flera ton last ramla i skallen på någon anställd med dyra skadeståndsrättegångar som följd. Sådant gillar inte amerikaner att höra så de blev alltmer tveksamma i takt med att jag målade upp hotbilder. I och för sig var hotbilderna korrekta, men sådana olyckor har aldrig drabbat våra kranar.”

”I det skedet sökte jag upp Pekka Herlin och frågade om jag fick ge ett eget bud. Jag hade räknat på affären, hade en klar strategi och ansåg mig klara av köpet. Herlin sade nej i det skedet, han högaktade det villkorliga avtalet med amerikanerna och sade att vi måste vänta till årsskiftet.”

Väntan gav Gustavson tid att hitta finansiärer. Han började med att ringa upp Björn Wahlroos på Mandatum.

”Jag frågade om han hade 34 miljoner euro att låna (200 miljoner mark). Nalle svarade att han inte har sådana pengar, men han vet vem jag ska kontakta. Via Wahlroos kom jag i kontakt med Björn Savén på svenska Industri Kapital (numera IK Investment Partners, reds.anm.). Det var viktigt för det gav mitt anbud den trovärdighet jag behövde.”

”När året gått till ända och amerikanerna inte kunnat bestämma sig gav jag Kone ett alternativt bud i februari 1994.”

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!

Staffan Bruun text

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*