Härifrån till evigheten

eu

På sistone har, förståeligt nog, EU:s stödpaket på 750 miljarder euro stulit platsen i den ekonomiska politikens rampljus. Även om det onekligen handlar om en ansenlig summa förbleknar den ändå i jämförelse med de enskilda medlemsländernas skulder, som var stora nog redan innan coronakrisen slog till och som därefter bara växt sig större. Enbart Italiens offentliga skuld närmar sig i detta nu hisnande 2,5 biljoner euro – det vill säga 2 500 miljarder. Hur EU:s medlemsländer skall hantera sin skuldbörda är med andra ord en betydligt större och viktigare fråga än huruvida det gemensamma stödpaketet är berättigat eller inte.

Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.

Ett intressant förslag som lades fram av den tidigare storplaceraren och nuvarande filantropen George Soros redan i ett tidigt skede av coronakrisen är, att en del av medlemsländernas offentliga skuld skulle omvandlas till så kallade evighetsobligationer – det vill säga obligationslån som aldrig behöver betalas tillbaka – som dessutom skulle vara räntefria. Och nej, det handlar verkligen inte om någon teoretisk skrivbordskonstruktion, utan om en typ av finansiellt instrument som såg dagens ljus för nästan fyrahundra år sedan.

Världens första evighetsobligationer. De första kända evighetsobligationerna emitterades i Nederländerna år 1648 (det var också i Nederländerna som världens första aktiebolag grundades redan flera decennier tidigare, men det är en annan historia). Räntan på denna världens första evighetsobligation var ursprungligen fem procent, en icke föraktlig avkastning jämfört med dagens räntenivåer. Drygt ett och ett halvt århundrade senare använde sig även Storbritannien av evighetsobligationer för att finansiera det underskott i statskassan Napoleonkrigen hade förorsakat. Men även om ett obligationslån som generar en fast årlig ränta härifrån till evigheten kan te sig lockande för såväl det tidiga 1800-talets ”gentlemen of leisure” som många andra placerare kan man med rätta fråga sig vem i all världen som skulle vara intresserad av räntefria evighetsobligationer.

Svaret på den frågan lyder: den europeiska centralbanken ECB, som redan under det förra decenniets skuldkris köpte upp stora mängder av medlemsländernas statsobligationer, och som fortsatt i samma takt under coronakrisen. I motsats till privata placerare är ECB nämligen inte nödd och tvungen att tjäna in en skälig avkastning på sina ”placeringar”, som i praktiken varken är mer eller mindre än en indirekt form av centralbanksfinansiering av medlemsländernas offentliga skulder. Jämfört med en regelrätt skuldavskrivning – ett alternativ som också figurerat i den ekonomisk-politiska diskussionen – har evighetsobligationer dessutom den fördelen, att de inte medför några kreditförluster, som euroländerna i värsta fall skulle bli tvungna att täcka genom att öka sina kapitalinsatser i ECB.

Hjälp till överskuldsatta länder. Att en del av EU-ländernas utestående statsskuld omvandlas till evighetsobligationer skulle också innebära en betydande lättnad för de mest skuldsatta länderna. I Italien, för att ta ett exempel, är det uttryckligen kostnaderna för statsskulden som utgör den största belastningen på de offentliga finanserna, och utan dessa kostnader skulle den italienska offentliga ekonomin faktiskt uppvisa ett överskott. Evighetsobligationer skulle, med andra ord, vara ett enkelt, effektivt och relativt billigt sätt att hjälpa upp EU:s mest skuldsatta länder på fötter.

Ett i synnerhet här hos oss populärt motargument – även om det är svårt att se på vilka meriter Finland fortfarande kan räkna sig till de finanspolitiskt ansvarsfulla EU-länderna – är att de överskuldsatta medlemsländerna behöver käpp snarare än morot för att få någon ordning på sina offentliga finanser. Även om det här argumentet i sig har en viss relevans kan man ändå fråga sig, om det faktiskt är ändamålsenligt att lägga ytterligare sten på de överskuldsatta ländernas börda i en situation där den europeiska ekonomin står inför sin djupaste och svåraste kris sedan den stora depressionen på 1930-talet.

Dessutom finns det faktiskt ett alternativ som torde lugna även de mest hårdföra förespråkarna av finanspolitisk disciplin. Då en del av EU-ländernas utestående statsskuld omvandlas till räntefria evighetsobligationer kunde räntefriheten inledningsvis vara tidsbunden. Om inte de berörda länderna lyckas få ordning på sina offentliga finanser under den fastslagna tidsperioden skulle de räntefria obligationslånen omvandlas till räntebärande.