Vad har krig gemensamt med finanskriser? En överdos adrenalin.

Varför finns det så få kvinnliga företagschefer i Finland? Antagligen eftersom vårt näringsliv är starkt industri- och ingenjörsbetonat: chefskapet reflekterar typiskt manliga studieinriktningar och karriärval.

Den konservative anser felaktigt att kvinnor generellt sett är mindre duktiga än män (tvärtom är kvinnor högre utbildade). Somliga menar att kvinnor inte är tillräckligt karriärsugna, medan liberalt eller feministiskt sinnade pekar på glastak – och menar att rekryteringen styrs av fördomar och stereotypier.

Enligt Harvard Business Review (2013) är vi människor inkapabla att skilja mellan kompetens och självförtroende. Donald Trumps väljare torde vara ett livs levande bevis på detta. Genom karisma och charm (somliga skulle kalla det för hybris) kan man övertyga om ledarskapspotential som sedan tyvärr förfaller till manipulation, själviska agendor och risktagande. Ergo “utvecklingen” inom vissa afrikanska och sydamerikanska länder med långvariga, auktoritära presidenter.

Män tenderar oftare än kvinnor att förfalla till självcentrering och övertro på den egna förmågan. Enligt Freud handlar det om massornas omedvetna vilja att projicera sin kollektiva narcissism (alltför stor självuppskattning varvad med dolt självförakt) på en till ytan stark ledare.

Men arrogans skapar ingalunda goda ledare. Tvärtom: självgoda, inkompetenta ledare skrämmer bort begåvade kollegor, raserar gruppandan och inspirerar ingen att ta sikte på ett gemensamt mål eller att göra sitt bästa.

Gott, långsiktigt ledarskap präglas av ödmjukhet, balans, förmåga att lyssna samt emotionell intelligens – och just här drar kvinnor det längre strået, enligt en jämförelse mellan 26 olika kulturer, skriver HBR.

Individualistiska, självhävdande kulturer och samhällen tycks göda dåligt ledarskap. I USA har förekomsten av narcissism ökat sedan 1970-talet, enligt psykologiprofessorn W. Keith Campbell.

”Övermod följs av nederlag, högmod går före fall”, lyder Ordspråksboken 16:18. Ändå tenderar befordringar att tillfalla personer med vassa armbågar och brist på självkritik.

Det har forskats massvis, både seriöst och mer lättsamt, i förmodade komplex, obalanserade personlighetsdrag eller rentav -störningar hos gestalter som Napoleon, Hitler, Stalin, Nixon, Putin, samt affärsledare som Steve Jobs och Steve Ballmer.

Den mytiske, store ledaren är och förblir en myt. Bra ledarskap utgör tyvärr undantaget, inte normen. Ska ambitiösa kvinnor då anpassa sig till bastuklubben, försöka bli en av grabbarna? Förhoppningsvis inte, eftersom krasst ”manligt” beteende, såsom det till exempel lärs ut i militären, är dysfunktionellt och bygger på härskande genom rädsla.

Tvärtom behövs fler chefer som spontant ingjuter respekt hos kollegor genom att själva föregå med gott exempel. I en organisation där ledaren agerar flexibelt, uppoffrande och kommunikativt förebyggs många problem automatiskt.

Ett ännu större problem än glastaket, alltså tendensen hos individer på toppen att rekrytera andra som liknar dem själva, är bristen på filter för personer som uppvisar streberaktigt, framfusigt och ohållbart beteende. Därav patologiskt illamående organisationer.

Zeitgeisten inom yrkeslivet tenderar att belöna narcissistiska drag och hybris, som endast kan neutraliseras genom god självkännedom och öppenhet för kritik.