Homo homogenicus

Varför verkar merparten av dagens kommersiella och politiska utbud så slätstruket och beräknat?

Har du funderat på varför algoritmer inom digitala tjänster ständigt matar dig med likriktat, förutsägbart innehåll? Detsamma tycks inträffa varje gång du loggar in på Facebook, Netflix, Amazon, Spofity eller Youtube. Tillrättalagda spellistor och förslag, på basis av dina egna konsumtionsmönster speglade mot big data från liknande användare.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Inom totalitära, auktoritära regimer såsom Sovjetunionen var den underliggande, outtalade drömmen hos partieliten att omforma folket – undersåtarna – enligt ett nytt människoideal. I Sovjet handlade det om att piska fram ett ’högre’ utvecklingsstadium hos folket, att stöpa om folksjälen enligt de renläriga, konformistiska och från ovan dikterade idealen. Det belackande begreppet homo sovieticus lanserades 1984 av dissidenten, satirikern och filosofen Alexander Zinovjev.

Resultatet av feberaktiga drömmar om renhet blir ofta det rakt motsatta: folket i Sovjet låtsades jobba, medan regimen låtsades betala deras lön. Enligt stereotypen präglades homo sovieticus av brist på initiativ och individuellt ansvar, av utspridd apati och likgiltighet, misstro och maktlöshet, passivitet, samt slutligen – som en motreaktion – alkoholism eller övrig självförstörelse.

Inom politik och affärer tycks råda en övertro på väljar- och kundundersökningar. Vad vill kunden egentligen ha? För säkerhets skull positioneras utbudet strategiskt nära mitten – för att maximera röster och intäkter. Tyvärr tar detta udden av ideologiska diskussioner, och kandidaterna hotar i väljarens ögon framstå som en grå, ansiktslös massa. Diskussionen mals sönder till procent och decimaler, ideologiska positioner förblir låsta, och det råder öronbedövande tystnad kring visioner.

Läget utnyttjas skickligt av rabulister och populister, som får automatiskt medieutrymme genom att uppvigla väljarna, måla med bred pensel och spotta fram färggranna halvsanningar. Åtminstone låter retoriken fräsch och annorlunda, verkar resonemanget lyda hos det numera aktiverade sofflockspartiet.

Den som ängsligt strävar efter att behaga alla, behagar som känt ingen. Vem tillgodoser oss väljare och konsumenter som vill lära oss något nytt och inhämta oväntade perspektiv? Var går det att finna impulser till förnyelse?

Samma tekniker tillämpas kommersiellt inom kulturutbud, med spellistor. I ett försök att profilera publiken psykologiskt och anpassa utbudet därefter – så visar avsändaren att man inte litar på lyssnarens eller tittarens vuxna omdöme eller tankeförmåga. Det övergripande målet inom reklam och politisk kommunikation verkar vara att undvika att skava, irritera eller (gud förbjude!) provocera mottagaren. Hellre då upprepa samma trygga, snäva, förutsägbara budskap, så att ingen byter kanal. Slutresultatet är snömos, självklarheter och trångsynthet.

Skulle samhället må gott av politiker och företag som tar risker, vågar framföra mer exotiska budskap och visioner, inte underskattar den kritiska förmågan hos publiken? Det finns flera nischer att erövra för den som – på ett konstruktivt sätt – testar kollektiva gränser och vågar servera både överraskningar och utmaningar.

’Risk’ borde tolkas om ett positivt ord, eftersom riskaversion är lika med stillastående. Får vi inför vårens kommande val bevittna samma flockbeteende som förut, eller hägrar några tankeväckande utspel och aha-upplevelser?

I brist på originalitet och excentricitet stagnerar samhället. Avvikande tänkesätt samt uttryck bör tolereras, rentav uppmuntras, i Konsensusfinland. Det skulle vi alla vinna på i längden.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*