Hur hamnade vi i den här fällan?

Nicholas Anderson
NICHOLAS ANDERSON: Våra pengar rinner iväg till länder som slarvat med sin ekonomi – var gick det snett?

Kanske minns du min kolumn om grannen som inte kunde betala tillbaka sitt banklån. Som regel är vi alla ense om att det inte var någon idé att försöka hjälpa att betala lånet. Det skulle förutsätta exceptionella omständigheter för att ha orsak att hjälpa honom. Ifall det gällde din far eller ditt barns make/maka/partner – i annat fall absolut inte.
Lyckligtvis har väldigt få problem med att återbetala sina lån. I de flesta utvecklade länder har skattebetalarna ett skyddsnät för de olyckliga som – utan egen förskyllan – har förlorat jobbet eller drabbats av allvarlig sjukdom. Om personen varit obetänksam och lånat för mycket, tar banken över hans egendom och säljer den om inte någon annan lösning kan nås. Banker åker sällan på stora förluster för sådana incidenter, och kan normalt täcka dem med sina affärsvinster. Den oförnuftiga lägenhets- eller husägaren får sedan lov att hitta en mindre lägenhet att hyra eller köpa. Också denna slarviga person kan beviljas allmänna understöd eller erbjudas boende i hus som byggts med offentlig finansiering.

Som synes är det möjligt att sköta dessa problem gemensamt utan att en enskild individ behöver ta fullt ansvar för sin grannes skulder. Det är mycket kostnadseffektivare att gardera sig mot normala problem tillsammans, eftersom var och en potentiellt kan drabbas av allvarliga problem någon gång i framtiden. Försäkring via samhället (offentlig hälsovård, social bostadsproduktion, arbetslöshetsstöd, pensionssystem med mera) erbjuder kostnadseffektiv trygghet som kompletteras med privata och privat upprätthållna koope­rativa system.

Den centrala punkten är att den som får hjälp betalar för försäkringen via beskattning och andra utgifter under hela sin livstid. Om en utlänning kommer till Finland och ber Jyrki eller Jutta om penninghjälp för att han inte har råd att betala sitt bolån, är jag säker på att han ingenting får.

Låt oss se vad som händer med euron. Nu har vi förbundit oss att betala hundratals miljoner för bolån till Grekland och Spanien, och ytterligare hundratals miljoner för inkompetent och korrumperad ledning av den offentliga sektorn i dessa länder – och dessutom övergenerösa pensioner i andra länder. Dessa ekonomiska förbindelser är genom talrika komplexa arrangemang redan enorma och blir bara större. Vi har inga garantier för att vi någonsin får dessa pengar tillbaka. Hur hamnade vi i den här fällan?

Devalveringar plågade i tiden Finland och Sverige. Idiotisk marknadsreglering och ineffektiva regeringar medförde också gigantiska utgifter. Då Finland (och andra nordiska länder) öppnade marknaderna på 1980-talet fick vi uppleva sjunkande priser och ökad konkurrens. Räntorna föll, vi fick mera valfrihet och lägre inflation, men vi var fortfarande utsatta för ekonomiska chocker och devalveringar då vi nådde slutet av 1980-talet. Dessa chocker ledde till arbetslöshet och en omfattande och snabb ekonomisk nedgång. Återhämtningen skedde snabbt, och utan extern hjälp.

Euron har gett oss ännu lägre räntor och mindre valutaosäkerhet. Vi behöver inte växla valuta varje gång vi far på semester, och små och medelstora företag har lättare att sköta handeln med Europa. Dessa fördelar är viktiga, men är de avgörande? Euron fluktuerar fortfarande en hel del gentemot dollarn och andra valutor. Små och medelstora företag har behov av business också med många andra länder. Vi måste bidra med enorma summor för att rädda utländska banker och andra länder på grund av eurokrisen. Andra små länder har lyckats med öppna ekonomier – Schweiz, Danmark, Sverige och Norge är typexempel som inte dragit på sig dessa ekonomiska belastningar. De har uppvisat ekonomisk tillväxt och social stabilitet.

Vad ska man tänka när man adderar de ovan nämnda ekonomiska förpliktelserna, som inte betungar dessa andra länder? Är euron värd detta pris?

Låt oss gå tillbaka till hur vi i de nordiska länderna sköter oss. Vi fördelar bördan av våra landsmän gemensamt genom att betala försäkringsavgifter i form av skatter. Vi köper extra egendoms-, liv-, pensions- och sjukförsäkringsskydd från privata och kooperativa företag, och banker regleras och övervakas på veder­börligt sätt. Vi kräver att både regeringen och den privata sektorn verkar kostnadseffektivt och iakttar bestämmelser och uppfyller överenskomna skyldigheter.

Vi behöver bygga in samma institutionella arrange­mang kring euron ifall vi vill vara funktionsdugliga framdeles. Man kan inte tillåta länder att bryta mot reglerna hur som helst, såsom varit fallet. Man kan inte acceptera att EU-ledningen bereder inträde för länder som klart inte är mogna för medlemskap. Medlemskapet måste granskas hela tiden. Länder och banker måste ledas förnuftigt enligt hållbara principer. Jag har ingen aning om varför vår finansminister har gått med på att rädda spanska banker när deras problem härrör sig från inkompetent bankledning och övervakning i Spanien.

Krishanteringen måste styras och förverkligas av en ’insatsstyrka’ med medel från en reservfond till vilken alla har bidragit, och med en handlingsplan som uppgjorts och är känd på förhand. Även övriga som drar nytta av denna krishantering borde tvingas svara för sin del av kostnaderna.

Det är otroligt att brittiska banker som verkar i Frankrike, Spanien och Italien – med betydande risktagning inom franska, spanska och italienska banker och företag – inte tvingas bära sin del av kostnaderna för denna krishantering.

Europeiska centralbankens beslut att köpa obegränsade mängder av italienska, spanska och grekiska obligationer förutsatt att de uppfyller IMF-bestämmelserna, är huvudlöst. Vad händer när ett land slutar uppfylla dessa villkor efter fullföljda obegränsade köp? Ingen bank i världen skulle någonsin låna pengar på sådana villkor utan reella säkerheter. Självklart älskar privata banker att skattebetalarna genererar bankens vinster och tar på sig bankens förluster.

Att lämna unionen är möjligt för vilket land som helst, och troligen det minst kostsamma alternativet, om man inte kan komma överens om spelets regler. Det är inte kostsammare än återkommande devalveringar, planerade eller påtvingade. Om ett medlemsland lämnar unionen, återupprättas landets egna valuta och euroskulder återbetalas i euro. De två valutorna används parallellt för några årtionden. Precis som en ansvarsfull person tar landet på nytt ansvar för sina egna affärer och låter grannarna sköta sina egna skulder. Det står redan klart för mig att våra politiker för tillfället är alltför oerfarna eller svaga för att skapa en tillräckligt samstämmig och säker valutaunion.

Dela:

1 comment

  • Tanja Raassina skriver:

    Helt rätt att medlemskapet måste granskas hela tiden. Men hör och häpna: det finns ingen mekanism att träda ut ur Eurosamarbetet idag, vare sig självmant eller inte, utan att lämna EU samtidigt. Man kan följa ditt resonemang, Nicholas, och säga att Eurosamarbete var byggt som ett hus som saknar nödutgångar. De som byggde huset tyckte nämligen att huset var så säkert att ingen skulle någonsin behöva lämna det. Nu när det brinner i huset sitter man inlåst och låtsas att röken och elden inte gör något – bättre att brinna inne än att tappa ansiktet. Kanske dags för Finland att packa, gå nedför trappan och vänta utanför på gatan – innan alla andra börjar springa ut samtidigt? Fast det skulle nog innebära att Finland, enligt den gällande lagstiftningen, skulle behöva träda ut ur Europeiska Unionen. Att vara utanför EU är dock inte så farligt – bevisat av Norge och Schweiz.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*