Idrottsglädje

Kaj_Arno
Det finns många fällor att trilla i då man utbyter tankar om männi­skans personliga ansvar för sin hälsa.

Det här gäller förra månadens tema mat, likaväl som i frågor om motion och idrott. Megatrenderna gör ändå att vi gör gott i att inte blunda för realiteterna.

Jag skönjer två motstridiga trender. Trend ett är en i kroppsomfång växande majoritet som sköter en allt större del av sitt transportbehov med bilar, rulltrappor, bussar, hissar, motorcyklar och -båtar, vad som helst så länge de själva är i vila. Denna majoritet verkar se motion som ett arbetsdrygt, ansträngande och olustigt sätt att vårda sin hälsa. Ett tema för flåshurtiga frisksportare, främst ägnat att ge vanligt folk ont samvete. Man borde, men man blir ju trött och svettig, man har så lite tid och framför allt ingen lust.

En växande minoritet har just lust. De finner glädje i att röra på sig, de gillar att använda sin kropp, de undviker att bli psykiskt trötta genom att i stället ta ut sig fysiskt. Då de övervunnit en viss första tröghet belönas minoriteten i form av ett friskare liv, en starkare och snyggare kropp, en intensivare livsglädje. Minoriteten utgör trend två. Minoriteten minskar i kroppsomfång, men växer i numerär.

Fällor kan både majoriteten och minoriteten trilla i. Majoriteten kan välja önsketänkande före realism. Till favoriterna hör modebantningskurer, mediciner som bekämpar symptomen men inte orsakerna, och uppfattningen att det egna genomet så till den grad avviker från resten av homo sapiens DNA, att en omild försyn förut­bestämt ett öde som en oförbätterlig hösäck. En annan majoritetsfälla är ett motsatt önsketänkande, att vilja ta i för hårt i början, att hoppas på resultat på momangen. Då infinner sig föga lusten.

Minoriteten går ingalunda fri från sina egna fällor. Nyfrälsta sportfånar förfaller lätt till mässande besserwissertonfall, eller skryter med sina prestationer. I stället för att rycka med folk, stöter de bort dem som egentligen är på gränsen till att komma till tro på Rörelsen.

Samma sportfånar kan också urarta i fundamentalism. De kan renodla sin idrottsutövning till att omfatta endast en gren. De kan hänge sig åt sin idrott av pliktkänsla och glömma bort glädjen. De kanske inte inser sina möjligheter till nya upplevelser och äventyr, som deras nyvunna kondition ger dem.

I affärsvärlden finns det specifika avarter av minoritetsfällor. Alfahannar i alla branscher verkar ha ett medfött behov att framhäva sig själv. Fast kanske vi måste acceptera och bejaka det. För ska det med våld skrytas, är det ur rörelseglädjeperspektiv helt sunt att jämförande av maratontider blivit lika socialt accepterat som golfhandicap förr i tiden.

Själv betonar jag helst det sociala i idrottssammanhang. Att paddla i Nagu i trevligt sällskap. Att löpa tillsammans. Att i grupp skidvandra från bergstopp till bergstopp. Att med andra dela upptäckarglädjen i att cykla över Alperna. Sällskapet förgyller rörelseupplevelsen! Visst gäller det att välja en fysisk prestation för vilken man har tillräcklig kondition för att inte sällskapet skall bli lidande. Men man kan också vända på steken och träna upp den mängd uthållighet och styrka som krävs för den åtrådda prestationen.

Jag vill också understryka glädjen i att göra framsteg. Att lyckas övergå från rask gång till sakta löpning kan ge den otränade mer spontan glädje än den tränade får av en maratontid på 4:25, om han för ett år sedan sprang på en ännu bättre tid, säg 3:55. Glädjen kommer inte bara av rörelsen i sig själv, utan också av framstegen, och av de nya upplevelser som en väl omhändertagen kropp kan ge sin innehavare.

Denna glädje är något av en nationalekonomisk ödesfråga. För ska megatrenderna kring de stora folksjukdomarna och deras enorma kostnader vändas, måste megatrenden kring idrottsglädjen ytterligare växa i styrka.

Kaj Arnö
kaj.arno.fi/megatrender

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*