Imperiebyggarna slår tillbaka. Ett yrvaket Storbritannien famlar efter nya handelskumpaner, medan det introverta Japan stiger ur USA:s skugga. De två forna imperierna kan nu (åter)finna varandra.

Solflaggan. Länge var Japan likt Storbritannien, ett imperium. Nu tvingas båda länderna sätta ny kurs på världshandelns stormiga hav. Bild: Mostphotos

En gång i tiden var de två nationerna stolta imperiebyggare var och en på sitt håll.  Nu tycks det som att navigerandet mellan världspolitikens outgrundliga grynnor och skär är på väg att föra de forna fienderna Japan och Storbritannien närmare varandra.

Det är lite långsökt, men ändå inte helt fel att använda sig av devisen om att ”min fiendes fiende är min vän” för att beskriva relationen Japan-Storbritannien i en värld efter brexit.

För Japans del handlar det om att hitta stabilitet och nya bundsförvanter i ett läge då USA (läs Donald Trump) inte sällan ger uttryck för en lätt schizofren utrikesagenda. Ena dagen hotar Trump Japan med handels­tullar och skrotat säkerhetssamarbete för att på golfbanan nästa dag kalla Japans premiärminister Shinzo Abe för kompis (”buddy”). Storbritanniens dilemma ligger i osäker­heten inför brexit. EU-länderna må ha godkänt utträdesansökan (25 november), men att också det brittiska parlamentet röstar bifall till Theresa Mays ”bästa och enda” förslag är långt ifrån säkert.

Blir det, som May förvarnat om, en så kallad hård brexit lär Storbritannien snabbt behöva utöka kretsen av nära anförvanter – 27 tullfria länder i närområdet ersätter man inte i en handvändning.

Drömmar om Rule Britannia. Brexit kan tolkas som nostalgi för ett romantiskt, storslaget förflutet med ledare som Winston Churchill i spetsen. Foto: Mostphotos

Nygamla partners. Steget kan tyckas långt från att i decennier ha varit ett tongivande EU-land till en tillvaro som medlem i ett frihandelsområde som primärt är tänkt för länderna runt Stilla Havet, men blickar man tillbaka några hundra år ser man att Stor­britannien traditionellt haft en mycket påtaglig närvaro i området.

Det är trots allt bara drygt tjugo år sedan guvernör Chris Patten 1997 skrev under det dokument som officiellt återlämnade kronkolonin Hongkong till Kina efter nästan 150 år av brittiskt styre.

Därför var det kanske inte så konstigt att Japan i somras kastade fram några försiktiga trevare om att Storbritannien kanske borde överväga att bli medlem i TPP (Trans Pacific Partnership) – ett frihandelsområde som funnits på ritbordet i decennier, men som av olika anledningar aldrig blivit av.

Önationen Japan har alltid betraktat omvärlden med ett lätt xenofobiskt mått av skepsis och har en lång historia av överskott i handeln med andra länder. Därför kom det som en överraskning för många att Japan blev den nation som plockade upp stafettpinnen när Donald Trump lämnade TPP-förhandlingarna med motiveringen att ”hur en överenskommelse än skulle komma att se ut så skulle den bli orättvis för USA eftersom USA alltid drar det kortaste strået (’is short-changed’) i internationella förhandlingar”. Detta uttalande kan tolkas som paradoxalt, eftersom TPP uttryckligen initierades för att skapa spelregler för handel i Asien och stävja Kinas växande makt.

Trump har sedan dess tryckt på för att USA enbart ska ingå bilaterala överenskommelser – en av hans första åtgärder som president var att hota riva upp handelsavtalet med Kanada och Mexiko, North Atlantic Free Trade Agreement (NAFTA). I december undertecknade man en preliminär handelsöverenskommelse där Washington har framtvingat ett flertal förändringar i NAFTA-avtalet, inklusive stramare ursprungsregler inom fordonsproduktion, tillgång till Kanadas mejerimarknad och fler tullfria varor in till Kanada och Mexiko.

Jon Thunqvist  text

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Paperini!

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*