Inbox blues

Jag vaknar, fumlar efter mobilen. Öppnar ögonen då jag hittar den och loggar in på min e-post. Bara spam. Mobilen flyger tillbaka in bland dynorna och den dagliga sucken fyller rummet.

Otto Björkman är journalistik­studerande på slutrakan, dansare på heltid och globetrotter på deltid.

Svaret borde ha kommit redan. Hon lovade.

Det är löjligt egentligen. För bara några veckor sen hade jag ingen aning om att den här möjligheten fanns. Nu känns den som att det kommer att definiera resten av livet. Om det går vägen så börjar berg-och-dalbanan nästan genast. Om inte, så får jag glömma alla fantasier som har med saken att göra. Nöja mig med den lilla glimten av vad som kunde ha varit.

Jag har svårt att släppa tanken. Jobb, socialt liv och planer känns som på timeout. Förväntningarna har antagit absurda proportioner. Vardagen känns avlägsen och allt görs halvhjärtat. Jag får höra att jag verkar spänd. Någon kommenterar att de inte minns när de senast haft en jobbintervju de egentligen brytt sig om särskilt mycket. Det ligger något i det. Det är ingen brist på passion i min vänkrets, men den sammanfaller sällan med arbetsmöjligheter.

Optimisterna försäkrar mig om att det kommer lyckas.

Jag hoppas de har rätt. Jag har försökt rationalisera på tusen sätt. Specifika kriterier på personen de söker, kort varsel hos hela grejen. Urvalsgruppen borde vara snäv. Samtidigt vet en aldrig hurdana slipsmonster som krupit fram ur avgrunden. Men hur djup är nu ankdammen egentligen?

Med dagarna som går blir jag mindre och mindre säker på min sak. Hurdant intryck gav jag egentligen? Jag hade inte sovit ordentligt på många nätter. Varför försökte jag mig på att skämta? Jag analyserar varje ord jag kommer ihåg, varje min och tyst stund. Varje grej jag glömde nämna. Vissa av svaren jag gav vid intervjun får mig nu att rysa.

Jag tänker tillbaka på jäveln som var inne före mig.

Han verkade nöjd då han kom ut. Fan. Han var klädd som jag fast lite bättre.

Eller han som gick in efter mig, som satt i soffan och såg bekymrad ut. Gömde han egentligen stenhård självsäkerhet och kompetens? Eller var platsen redan stulen före jag steg in i byggnaden, av någon som intervjuats tidigare?

Efter några veckor tvingas jag medge saken som den är.

Om de valt mig så hade jag vetat det redan. Dags att glömma hela grejen. Efter några dagar har jag kommit på andra tankar. Men varför har de inte meddelat om det? De borde väl höra av sig oavsett. Bakom den frågan gömmer sig ett sista hopp. Kanske den valda personen tvekar att ta emot platsen?

En vacker dag kommer mejlet jag väntat på. Nyckelord: ”Tyvärr”, ”tack” och ”nästa gång”. Överraskande nog. Tack själv och god fortsättning. Nu tillbaka till det vanliga livet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*