Inga raka rör för Nord Stream 2

Pipe dream. I början av 2018 vill Nord Stream 2-projektet med Gazprom i spetsen börja lägga ett nytt gasrör i Östersjön. Röret ska tas i drift mot slutet av 2019.

Den tyska önskan om ökad rysk naturgastillförsel övertygar inte skrämda svenska politiker.

”Nej” från två svenska hamnar till att tillåta omlastning vid byggandet av den rysk-tyska gasledningen Nord Stream 2 blev svaret efter politiska påtryckningar från den rödgröna regeringen. Detta kommer att i viss mån försvåra och fördyra utläggningen av nya gasrör från ryska Viborg till tyska Greifswald. Nu kommer gaskonsortiet i stället att söka sig till danska Bornholm och någon tysk Östersjöhamn.

Det är en fördyring som konsortiet med en investering på cirka 80 miljarder svenska kronor (8,5 miljarder euro), mycket väl kan bära. Men den politiska processen i Sverige föranleder en rad frågor.

Hyperkänsligt. Visserligen är det den svenska försvarsledningen som utlöst det svenska nejet sedan den varnat för de hot användandet av hamnarna i Slite på östra Gotland och Karlshamn intill den största svenska flottbasen i Karlskrona, Blekinge kan komma att innebära.

Men Försvaret har tidigare visat sig överkänsligt vid många tillfällen, exempelvis då man motsatt sig nya vindkraftverk med motiveringen att de kan störa övningsverksamheten.

Byggandet av den nya gasledningen intill den nuvarande påstås utgöra ett säkerhetspolitiskt hot eftersom ryska Gazprom äger 51 procent av bolaget. De två tyska företagen Eon Ruhrgas (vars moderbolag äger Sveriges näst största elproducent) och Wintershall (kemikoncernen BASF) har vardera 15,5 procent, holländska Gasunie och franska GDF Suez vardera 9 procent.

Nord Stream 2 som ansökt om den nya gasledningen är ett bolag registrerat i Schweiz. Det har tecknat avtal med holländska Wasco som lägger ut rörledningarna på Östersjöns botten. I de aktuella hamnarna sker omlastning och mindre rörarbeten som lokalt anställd personal hanterar. Inga ryssar ska syssla med detta, uppger konsortiet. Wascos personal kommer från Holland och Malaysia.

Borgerlig kappvändning. Av rörledningens 1 220 km läggs drygt 500 km inom den svenska ekonomiska zonen i Östersjön, något som Sverige inte kan stoppa enligt ett FN-fördrag från 1994.

Miljöskäl har anförts som argument mot den nya gasledningen. Men gasen med betydligt mindre utsläpp av koldioxid ersätter i första hand olje- och koldrivna kraftverk. Dessutom tvingas konsortiet vid ett nej från de svenska hamnarna till längre transporter vid byggandet, alltså ökade utsläpp.

För övrigt köper svenska kraftföretag redan i dag en del av den ryska gasen via Nord Stream 1, invigt 2011, som hamnar i Danmark och därefter exporteras vidare till natur­gasnätet i Skåne, Halland och Bohuslän.

Enligt den kommunala självstyrelsen har svenska kommuner full rätt att säga ja till företag i främmande länder som vill etablera sig. De två kommunerna var till en början positiva till nya jobb och hyresinkomster.

Den borgerliga oppositionen hade för närmare tio år sedan i regeringsställning godkänt Slite hamn som byggområde för första Nord Stream-ledningen. Nya rödgröna regeringen från 2014 dröjde med att ta ställning. De borgerliga partierna hade nu svängt helt och blivit starkt kritiska till Putin-regimen och krävde ett nej.

Imagepolitik. De socialdemokratiska utrikes- och försvarsministrarna fann den allmänna opinionen allt mer kritisk till att upplåta svenska hamnar. I december sammanträffade de med ledningarna för Gotlands och Karlshamns kommuner. Efter ”diskussion” om problematiken beslutade kommunerna efter svår vånda att säga nej till hamnhyror på cirka 5 miljoner euro i Slite och cirka 10 miljoner i Karlshamn.

Det finns inga klara svar på frågor hur ”rysk aggression” skulle kunna utgöra hot mot Sveriges säkerhet under ett fåtal år av byggande. Det är uppenbart att ryska försvarsmakten redan vet tillräckligt om svenska installationer.

Visserligen har regeringen gjort ett stort nummer av att Gotland ska återupprustas efter tidigare nedläggning av fyra regementen från olika vapenslag på ön. Ett kompani med 150 soldater har hittills installerat sig, ett fåtal stridsflyg finns på Gotland, patrullering till havs sker oftare, inte mycket för att avskräcka från angrepp. Ingen officiell person tror heller att det kommer att ske inom överskådlig tid.

Läs hela artikeln i papperstidningen eller i den finlandssvenska tidskriftsajten Skriftly!

Henric Borgström text

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*