Jag vill, men får inte

Jag vill, jag vill, jag vill, jag v-i-l-l! Med bestämdhet uttryckte jag i lekskoleåldern min fasta vilja. Realiteterna tog mig ofta ned på jorden, snarare än ogina föräldrar. 

Kaj Arnö hanterar politiska trauman genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Även nu i vuxen coronaålder har jag en fast vilja i många frågor. Realiteterna pekar på att mina viljeyttringar är motstridiga; en ogin regering har varken Tyskland (där jag bor) eller Finland (dit bortskämda jag i fjol reste över tio gånger).

Jag vill resa. Finland har knappast ens under inbördeskriget inskränkt civilbefolkningens rörelsemöjligheter så gravt som nu. Europas gränser är stängda som under andra världskriget. I Tyskland gäller våra regler till den 21 april 2020. Oavsett om begränsningarna biter eller inte, förstår jag inte hur någon ansvarig politiker då ska kunna möjliggöra civila resor över gränserna.

Jag vill umgås. Resa vill jag bara för att träffa människor, för via globaliseringen bor inte släkt och vänner, kollegor och bekanta just där jag bor. Jag vill besöka kunder med dem, fira midsommar med dem, paddla med dem. Men ska kurvan plattas ut så att inte München och Nyland får Bergamo-liknande förhållanden, tar det över ett år innan restriktionerna kan lyftas ens inom landet.

Jag vill tillbaka. Tillbaka till världen före corona, så gott det går. Inte tillbaka till 1970-talet, eller längre. Visst var livet också då värt att leva, men då var samhällets struktur en annan. Nästan alla har sådana yrken som totalt ändrar natur så länge restriktionerna pågår. För många har arbetet helt försvunnit. För de systemrelevanta har belastningen ökat mer än vi normalt kunnat föreställa oss.

Jag vill rädda liv. Inte personligen, jag är inte systemrelevant. Men indirekt. Under en tid kan jag låta bli att resa, att umgås, att äska på återvändo till reglerna före corona. Fast hur länge? Jag vill nämligen också en massa annat.

Jag vill att livet går vidare. Det kan aldrig gå väl, om livet står stilla. Mitt gnäll om att vilja resa och umgås är rena och skära lyxproblem. Existensgrunden för många har fallit bort. De vet inte hur de ska kunna försörja sig och sin familj.

Jag vill ha frihet, jämlikhet och broderskap. Europeiska, nordiska värderingar är sunda. Ju längre restriktionerna pågår, desto mer ofrihet, desto mer lidande och våld inom socialt utsatta familjer, desto mindre solidaritet med andra. Samhällets fogar kan börja knaka.

Jag vill ha samhällsfred. I Tyskland är de allra flesta påfallande artiga och vänliga med varandra. Folk beundrar och lyder politiker som Merkel och Söder, experter som Drosten och Wieler. Stödet för extrema AfD har minskat. Men hur länge går det väl?

Jag vill ha fred i Europa. Tyskland och Finland mår relativt väl. Stackars Italien och Spanien. Då vi sett om vårt eget hus, har vi glömt grannen? Jag tror på Europa. Jag trivs i Europa, hela Europa.

Jag vill ha fred i världen. Det finns en värld utanför EU. Där är politikerna inte alltid lika snälla eller förnuftiga som i Tyskland och Finland, inte lika genomsyrade av grundläggande god etik, inte i besittning av en stark infrastruktur. Samhällsfreden må bestå hos oss, men den kan brista i andra länder. Då kan lokala konflikter sprida sig hitåt.

Jag vill ha demokrati. Om det kan rädda liv och bygga fred, kan jag tänka mig en tillfällig övervakningsstat där man liksom i Hangzhou visar upp sin telefon, som enligt min rörelseprofil och övriga basdata kan intyga att jag är frisk och därmed får tillgång till transportmedel och annan samhällsservice. Men sedan vill jag tillbaka. Fastän jag skulle välja gröna Habeck och inte konservativa Söder, litar jag på att Söder inte skulle missbruka mina data och de facto lirka mig som grönt sinnad att börja rösta CSU. Men hans efterföljare? Vad tror du att det händer sen?

Efter corona kommer jag inte att få som jag vill. Hur länge corona räcker är också oklart. Men så långt är det klart: Det är inte bara jag som inte får som jag vill. Forums läsare är frihetsälskande demokrater med sinne för rättvisa och respekt för liv och lem. Men ense om alltihop har vi aldrig varit. Och nu är vi i en situation där också den minsta gemensamma nämnaren för vad vi alla vill är omöjlig att förverkliga. De mest grundläggande principer blir till uppnådda förmåner, som vi tvingas omförhandla.

Det är mycket som står på spel. Nu har vi tryckt på pausknappen, för att rädda liv. Bra så! Jag undrar hur mycket det finns kvar av samhället, om vi väntar i ett halvår med att trycka på play.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*