Jobba inte på som en robot!

Få ämnen diskuteras i dag lika flitigt som automation och AI, både i ekonomiska och tekniska tidskrifter. Konsulthusen producerar prognoser över hur många jobb som kommer att automatiseras fram till 2030. Samtidigt oroar sig kiseldalens tankeledare över den existentiella risken med ’superintelligens’. Trots att en okontrollerbar övermänsklig intelligens är ett fascinerande samtalsämne, så fokuserar jag nu på den förstnämnda, det vill säga automationsvinkeln.

Christian Arrhenius funderar på moderna arbetssätt ur Y-generations perspektiv. Han deltog i Forums reverse mentoring 2017, och jobbar på Elisa.

Gemene kunskapsjobbare. Bara genom att blicka litet bakåt i historien kan man se att många av våra senaste tekniska framsteg har möjliggjort en allt högre automationsgrad. Allting från diskmaskinen till mjukvaran i din telefon utgör till stor del uppgifter som tidigare på ett eller annat sätt utförts av människor. Och det gäller naturligtvis inte endast professionellt arbete, utan även fritidssysslor. Vad jag finner mest intressant med automationsboomen är dock inte vilka jobb som bildats eller vilka som försvunnit, utan hur vardagen omvandlats för gemene kunskapsarbetare. Som konkret exempel datorns textbehandlingsprogram, ”skrivmaskinen 2.0”. Som följd av denna innovation försvann en del jobb, samtidigt som nya skapades. Men vi ska inte glömma förändringen för den stora massan. För de flesta hölls uppgifterna relativt konstanta, men nu kunde kontorsarbetarna utnyttja ett nytt och mera produktivt verktyg.

Kirurgi utan helhetsbild. Hur påverkar då en alltmer sofistikerad mjukvarurobotik vårt dagliga arbete? Vi vet säkert alla att roboten kan sköta simpla kognitiva uppgifter, som att tolka text, bilder och ljud, jämföra och vidarebehandla data, samt kommunicera vidare instruktioner till nästa steg av processen. Fastän uppgifterna i sig kan vara långt ifrån matematiskt enkla, så begränsas användningsfallen i dag till situationer med få och entydiga beroendeförhållanden. Till exempel kan roboten effektivt prognostisera tumörer på basen av bilder, men har tillsvidare svårt att få in individens medicinska historia i ekvationen.

Distraherande flöde. En av de vanligaste klagovisorna på arbetsplatsen är att man har ’så många möten och så mycket e-post att man inte hinner göra sitt jobb’. En möjlig förklaring är att vår förmåga att planera vårt arbete sjunkit, samtidigt som informationsflödet ständigt distraherar oss. Kanske delvis sant, men det finns även en annan förklaring. En stor del icke-komplext arbete mellan möten har redan outsourcats till mjukvaran, samtidigt som kunskapsarbetaren ännu föreställer sig en värld fylld med mekaniska processuppgifter. Ett liknande, men snäppet värre, scenario är att simpla uppgifter ännu fyller arbetstiden, men omkringliggande organisationen redan antar att dessa försvunnit.

Maximera exponeringen hos idéer. Ett alternativt synsätt till klagovisan vore ”ju fler möten, desto bättre”, eftersom man då får större exponeringsyta för de egna idéerna och tankesätten. Idéutbyte är något artificiell intelligens inte tillsvidare har färdigheter att hantera. Min hypotes är alltså att kunskapsarbetarens fokus alltmer kommer att ligga på samverkan med andra, i stället för att sitta ensam i ett rum och planera.  Det torde dock ta en tid ännu för kunskapsarbetaren att få en rad (robot)assistenter som fixar alla praktiska arrangemang, kanske jämförbar med den stab av bakgrundskrafter som ministrar och koncernchefer har i dag.

Intraprenörskap. Min andra hypotes: automationen har förstärkt företagsvärldens intresse för intra- och entreprenörskap. När simpla uppgifter automatiseras ökar behovet för visioner samt stenhård vilja att få dem till verklighet. Nästan alla större företag samarbetar i någon mån med startups, och en del mer framgångsrikt än andra. Som Alf Rehn skrev i senaste Forum (06/2018), så är samarbetet för vissa en ”teater” i vilken de riktiga innovationerna är få.

Visioner och drivkraft kommer dock även inifrån organisationen i form av intraprenörskap. Intraprenörer beskrivs som anställda som tar ansvar för och driver utveckling och förändring, innovation, i det företag eller den organisationen där de arbetar (begreppet lanserades 1978 av den amerikanska entreprenören och författaren Gifford Pinchot III samt Elisabeth Pinchot).

Intraprenörerna säkerställer alltså att organisationen löser verkliga problem och att alla inte agerar konsult åt varandra. I dagens läge är det kanske mer trendigt att lyfta fram självstyrande team i stället för driftiga individer, men även i detta fall krävs förmåga att inte bara se saken från egen synvinkel. Självstyrande team är ofta exceptionellt bra på att lösa lokala problem, men de största utmaningarna sträcker sig ofta över större delar av organisationen. Även intraprenörskap och intern innovationsrikedom betonas ofta i strategipresentationer, men i verkligheten finns ofta normer och strukturer som i längden dämpar den individuella entusiasmen och riskaptiten.

Efterlyses: ny arbetsvardag. Vad kan vi då härleda ifall hypoteserna ovan håller? Jo, att nya arbetsmetoder, samarbete med startups och främjandet av intraprenörskap är relevanta fenomen så länge automation och AI är aktuellt (inte alltså tillfälliga hajper). Kunskapsarbetarens vardag måste utvecklas så att det stöder den nya arbetsbilden, vilket gäller såväl de fysiska, virtuella som sociala dimensionerna. I detta bär även den enskilda kunskapsarbetaren sitt eget ansvar. Om du utför ditt arbete som en robot, ska du inte vara överraskad den dagen du ersätts av en.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*