NICHOLAS ANDERSON: Konsumentpriserna är 25 procent lägre i Tyskland jämfört med Finland, och arbetslösheten mindre. Beror det på hårdare konkurrens mellan butikerna, företagen och bankerna? Är lönerna lägre för att landet är en smältdegel för invandrare? I tidningarna såg vi annonser där Lidl erbjöd 18 månaders utbildning i form av läroavtal. Traditionella hantverk och byggkunskaper står högt i kurs där. Fina traditioner upprätthålls, och det var stimulerande att tillbringa fyra dagar i München och se hur vanliga människor klarar sig med sitt jobb och sin lön. Det är en imponerande stad där det mesta verkar fungera bra. Den korta vistelsen gav en bild av arbetande män och kvinnor som enligt sin egen mening behandlas väl och betalas rättvis lön av sina arbetsgivare.

På tåget från flygterminalen träffade vi en 26-årig flicka som precis hade tillbringat en stillsam vecka i Hamburg ensam för första gången. Hon ville se hurdan denna nordliga stad var, men nu vet hon att München och hennes hemstad i södra Tyskland är mer intressanta. Hon berättade att hon jobbar på en fabrik som levererar komponenter till BMW. Hon lärde sig kvalitetskontroll som anställd enligt läroavtal, och jobbar åtta till tio timmar om dagen. Ibland uppgår övertidsersättningen till 20 procent av hennes normala lön. Hon sa att hon gillar att jobba för detta familjeföretag för de behandlar henne väl. Hon bor med sina föräldrar i en liten by nära Bodensee, men har inte tid för politiker eller pojkvänner.

Följande kväll pratade vi med en väldigt positiv 30-årig deltidsservitris på Kaisergarten Restaurant. Hon tjänar 8 euro i timmen plus mat, och jobbar fyra kvällar i veckan. Alla vardagskvällar och lördagar från nio till fem betalas normal vardagslön. Hon förtjänar det dubbla lördagskvällar och söndagar. Hon har jobbat på samma restaurang de senaste åtta åren och har precis börjat vid universitetet där hon studerar riskmanagement  i banker – nånting med en klar efterfrågan i alla banker i Europa! Det intressanta med henne är att hon ursprungligen kom till Tyskland från Prag för tolv år sedan för en två veckors semester, och stannade kvar. Inte heller hon har tid för politiker, hon talar tre språk och har en syster i Dubai som är meny- och programchef vid Marriott i Dubai.

Münchens mest traditionsrika restaurang är Spatenhaus an der Oper som ligger alldeles bredvid Residenz. Kyparen där, en liten tysk man kring 50, med trött ansikte, har jobbat där de senaste 26 åren. Han är stolt över att arbeta där, eftersom de har ”ett fint team med 110 kolleger”. Han berättade att han har god lön, 12 procent av de intäkter han förtjänar åt restaurangen, med en minimigrundlön ifall affärerna går sämre. Han berättade att han jobbar 50–55 timmar i veckan och har inget emot att jobba på veckoslut och helger.

En annan man vi talade med jobbar sex dagar i veckan som enda bartender i en livligt frekventerad restaurang vid Viktualienmarkt. Vi var där en lördag då det var fullt, tillsammans med minst 200 andra gäster.

Hans far kom ursprungligen till München från Turkiet 1967 som en av de arbetare som byggde stadens ”olympiska” metro inför OS 1972. Modern kom hit med den blivande bartendern ett år senare då denne var knappt två år, och de har alla bott kvar i München sedan dess. Han får grundlön utan någon övertidsersättning. Han kom ihåg att han för sex år sedan också fick en liten procent av omsättningen, men – liksom för damen på restaurangen – det tog slut. Han sa att han aldrig kommer att resa tillbaka till Turkiet, men att han fortfarande identifierar sig som kurd och är bekymrad över att Erdogan, den turkiska statsministern, återigen behandlar kurderna illa, och över att korruptionen i den turkiska regeringen är så utbredd, liksom nepotismen.

Slutligen råkade vi träffa Mattias, en scenarbetare vid Volks Theater. Han höll på att renovera teaterns restaurang en lördagseftermiddag.

Han är 32, en stor teaterentusiast, och lever på en anspråkslös lön på 2 500 euro. Han hyr en 30 kvadratmeters lägenhet i centrum för 500 euro i månaden. Hans pension kostar teatern 60 euro och själv betalar han 40 euro i månaden. Han förstår inte att 100 euro i månaden inte genererar mycket till utöver hans statliga pension då han pensioneras vid 70 års ålder.

Mixen av bra betjäning på snygga hotell och restauranger, traditionsrika julmarknader, fantastiska butiker som Dallmayr och Manufactum, gör München till en fin stad att besöka och bo i. Poängen är den, att troligen få av de människor vi mötte skulle ha samma jobb i Finland, eftersom deras nettolöner skulle vara för höga och deras arbetstider begränsas av kollektivavtal. Om vi vill minska arbetslösheten och skapa jobb, behöver vi läroavtalssystem för unga, och lokala företagsvisa arbetsavtal.

Dela: