Livet juridiseras. Klicka här som tecken på att du läst igenom och är införstådd med fyra sidor finstilt avtalstext! Är du inte det, ja då kan du förstås också låta bli att använda din telefon, din GPS, uppgraderingen av ditt operativsystem, eller webbsajten som ställer i utsikt att ge dig intressant information, att utvidga ditt nätverk eller att förenkla ditt arbete.

Att vi översvämmas av avtal uppfattar jag vara en megatrend. Eller kanske det bara är jag som tappar överblicken och överväldigas av mängden avtal? Mitt intryck är att skriftliga avtal förut var något sällsynt. Gemene man råkade ut för anställningsavtal, hyresavtal och i särskilda fall köpebrev. Nu skall det vara aktionärsavtal och optionsavtal i vart och vartannat anställningsförhållande, och som  IT-konsumenter är vi licenstagare i oräkneliga avtal.

 

Men vi har inte bara fler avtal än förr. Våra möjligheter att påverka villkoren är också starkt kringskurna. Förut fick en insmickrande försäljares eller mäklares uppmaning att ”skriva på här” alarmklockorna att ringa. Nu är det lite svårare att försvara sig. I andra ändan finns bara en automatisk telefonröst eller en knapp på en skärm. I bägge fallen riskerar användargränssnittet vara så illa konstruerat att vi inte bara slösar med vår tid utan ställs inför svarsalternativ som ingetdera motsvarar vårt önskade val. Juridiseringen automatiseras, och behandlar konsumenten allt mer nedlåtande.

Kan man göra något annat än att oja och voja sig? Åtminstone kan man inte välja bort det här med avtal, om man vill vara en del av dagens samhälle. Inte heller kan man välja bort behovet att lära sig lagar och bestämmelser, som gäller allihopa, oavsett om vi uppfattar dem som rättvisa eller inte.

Här kan eftertankens blekhet bli speciellt krank om man glömmer att ett äktenskap är ett juridiskt avtal med en mängd klausuler, som den avtalstekniskt svagare parten knappast skulle gå med på vid sunda vätskor. Men kärleken är inte den enda känslan som förblindar förnuftet. Vid bostadsköp och hyresavtal rinner förståndet ofta ut, på habegärets altare.

 

Juridiseringen ligger sällan i den svagare partens intresse. Trenden mot flera avtal går inte hand i hand med någon megatrend mot ökad rättvisa. Juridiseringen korrelerar med att allt fler av livets områden täcks av lagstiftning, vilken i sin tur som bekant mest av allt påverkas av de ensaksrörelser som kallas intresseorganisationer. Visst innehas den lagstiftande makten av organ som bör representera folkviljan, men sambandet är beklagligt svagt mellan samhällsintresset och de reella besluten.

Men det måste ju finnas någon som tänker på mitt bästa. Avtalen jag ingår med min mobiltelefons- och läsplattetillverkare, min telefon- och internetoperatör, min elleverantör, mitt försäkringsbolag, de är säkert alla helt okej att skriva på. Vem skulle orka läsa igenom all den där texten?

 

Denna ”någon” är dels konsumentskyddsorganisationerna, dels lagstiftaren. Den senare har mer makt. Och i en allt viktigare fråga finns just nu goda nyheter: EU-kommissionen har tagit fram ett 119-sidigt utkast till dataskyddsdirektiv. Konsumentskyddande lagstiftning harmoniserad på europeisk nivå skulle göra det tryggare att trycka på Enter vid nästa uppgradering.

Ska det bli lagstiftning i medborgarens intresse måste Europa visa vägen, för motsatta affärsintressen finansierar politiker i USA. Och att döma av mängden lobbyister som hänvisar till ”de höga kostnaderna” som det ”ålderdomliga” direktivförslaget för med sig, har EU-lagstiftarna gjort ett gott jobb.

Så botemedlet mot den vildvuxna floran av avtal är lagstiftning. Denna lagstiftning skall dels vara samordnad på europeisk nivå, vilket minskar företagens kostnader att stöda skilda jurisdiktioner, och dels skydda den svagare avtalsparten, så vi lekmän kan fortsätta låta bli att lusläsa det finstilta vid varenda transaktion.