Kära nån, vad händer härnäst?

Nicholas Anderson
NICHOLAS ANDERSON: Det är en tuff uppgift att vara ledare inom politiken i dag. Men politikerna har möjligheten att påverka.

Kan du föreställa dig hur världens ledare ser på alla dessa kriser? De kan vara hur superambitiösa som helst och ha utmärkta och skärpta rådgivare, men sist och slutligen är de inte mer än människor. De måste nog ha sina stunder av tvivel, och – som vi andra – känna att väggarna faller in och ingen möjlighet finns att fly.

USA:s president Barack Obama, för att börja med den mäktigaste, måste känna sig verkligt illa berörd då han blivit överkörd av republikanerna som har röstmajoritet i kongressen. Han måste uppleva det ännu mer smärtsamt att republikanerna lyfter fram hans misslyckanden, verkliga eller fabricerade, inför det stundande presidentvalet. Och han var inte ens den som var ansvarig för den finansiella röra hans republikanska motståndare lämnade efter sig.

Hans enda ljusglimt är att amerikanska före detta presidenter vanligen inkasserar höga talararvoden när de dragit sig tillbaka från politiken. De behöver inte oroa sig för att hamna i kön av arbetslösa, som vi vanliga dödliga.

Tysklands förbundskansler Angela Merkel, i egenskap av mäktigaste statsöverhuvudet i Europa, har massor av bekymmer. Grekland är ett litet irritationsmoment jämfört med Spanien och Italien. Dessa tre länder är de populäraste semestermålen för majoriteten tyskar – som vet att få eller inga greker, spanjorer eller italienare betalar fulla skatter. Dessutom vet de flesta tyskar att inget av dessa länder kan underhålla sin övergödda offentliga sektor, eller överleva på de hårt konkurrerade exportmarknaderna.

Så Merkels supportrar röstar med fötterna medan ekonomikommissionär Olli Rehn och EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso lägger ut texten om fördelarna med ett utvidgat och förenat Europa. Utöver inrikesproblem har hon britterna som beskyller tyskarna för att vara för framgångsrika med sin excellenta export och sin effektiva och ansvarsfulla skötsel av den offentliga ekonomin. Fransmännen gör lika, men på ett mindre direkt sätt… och Merkel får personligen bära hundhuvudet för allt detta!

Än värre för henne är att britterna inte är villiga att ge någon form av finansiellt stöd åt Spanien eller Italien, utan vidhåller att euroområdet måste ta fullt ansvar för dem. Detta är ofattbart, då man beaktar Storbritanniens omfattande finansiella involvering i bank-  och investeringssektorn i båda länderna.

Storbritanniens premiärminister David Cameron har fått lov att ta emot kritik för dåligt ledarskap för OS (budget- och säkerhetsfrågor), och för brittiska regeringens slappa tag då det gäller regleringen av Londonbankerna. Självklart är detta kluster av finans­genier allt annat än den framgångssaga brittiska regeringen så gärna omhuldar. Ansvällningen av underreglerad bankverksamhet innebär att många bankproblem hamnat i famnen på brittiska regeringen. Finansiell skumraskverksamhet och svindel har varit vanligare där än i de flesta andra stora finanscenter.

Cameron vill gärna skryta om ”Big Society” (som betyder att fattiga och lågavlönade får klara sig själv) och försöka undvika sådan involvering i Europa som kostar britterna pengar.

Statsministrarna Fredrik Reinfeldt i Sverige och Jyrki Katainen i Finland, för att gå till hemmaplan, håller andan och försöker undvika politiska glidningar högerut eller vänsterut som kan hota deras nuvarande positioner. Hur bortförklara varför Finland lånar miljarder till Grekland som aldrig kommer att återbetalas helt? Hur bevisa nyttan för Sverige av ett förenat Europa, när vilken idiot som helst kan se att finnarna nu betalar skatt två gånger? En gång för vår egen infrastruktur och bastjänster, och en gång till för att hjälpa att betala Greklands och Spaniens nationella budgetunderskott!

För några år sedan föreslog jag att politiker skulle bötfällas för verkligt dåliga beslut. De måste ta större ansvar för att ha släppt in Grekland i euroområdet och för att ha blundat för fastighetsbubblor, slapp finansstyrning och korruption i dessa sydeuropeiska länder.

Och det är vad våra två stora ledare borde ha mardrömmar om. Små länder har ingen formell roll i stora länders politik, men de har en uppgift som vakthundar och skyldighet att klart ta ställning mot sådant som stinker. Merparten av tiden kräver det föga ansträngningar att uppdaga varhärdar. I de flesta fall räcker det att läsa dagstidningarna eller göra en kort resa till länder som bryter mot reglerna.

Två exempel från Spanien och Grekland: den spanska fastighetsbubblan figurerade i nyheterna 2005 då spanska centralbanken gav ut en varning. Och korruptionen i Grekland rapporterades heltäckande i samband med OS där 2004. Hur skulle en hel nation förändras över en natt? Nu borde våra statsministrar kräva att Storbritannien ställer upp med substantiella bidrag för att stöda Spanien och Italien. Detta kan inte ses som ett problem som bara berör euroområdet.

Men låt oss behålla ett vettigt perspektiv på det här. Ledare i Nordkorea och de återstående hårdhudade ledarna i Mellanöstern och Östeuropa har fortfarande betydligt mera att bekymra sig över! Som jag ser saken är deras bekymmer mer livshotande än jobbhotande. Den politiska ’fördumningen’ är ett mindre problem att förlora sömn över.
Men vi borde fortfarande hålla ett öga på våra politiker, för det kostar oss pengar när de missar viktiga möjligheter där de verkligen kan göra en insats. Finland och Sverige är småfisk i den globala politiken, och politikerna här borde aldrig försöka övertyga väljarna om motsatsen. Emellertid kunde våra avlönade representanter lära sig hur de kan påverka och förändra, då de ser att något är orätt. Till och med välredigerat twitter på rätt plats och i rätt ögonblick kan ha stor betydelse.

Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*