Kekkonen som riskkapitalist

Inser Finland det nödvändiga i strukturomvandling, eller håller vi fast vid ineffektiva lösningar tills systemen kollapsar?

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Redan före första världskriget identifierade nationalekonomen Joseph Schumpeter innovation som den definierande faktorn i ekonomisk utveckling. Då företagare som inte lyckas anpassa sig till utvecklingen slås ut, så vinner konsumenten.

Senare började Schumpeter tala om ”kreativ förstörelse”, marknadsekonomins motor. Denna sundhetsmekanism skiljer västvärlden från socialistisk planekonomi eller blandekonomi som håller fast vid gamla ineffektiva lösningar tills systemen kollapsar.

Inspirerad av Sverige, Norge och rentav Sovjet utgav Urho Kekkonen pamfletten Onko maallamme malttia vaurastua? (Har vårt land tålamod att bli rikt?) år 1952. Krigsskadeståndet hade nyss återbetalats åt Stalin, nu skulle det kapitalfattiga Finland industrialiseras och råvarorna i Lappland tas i bruk.

Pruta på konsumtionen, spara, investera och bygg för framtiden! manade Kekkonen, och finländarna lyssnade. Genom en aktiv statsroll samt återhållsam lönepolitik satte Finland sprätt på långsiktiga investeringar. Det var även startskottet för regionaliseringspolitiken, att hålla landsbygden bebodd.

I dag badar världen i kapital: ECB köper stats- och företagsobligationer för miljarder varje dag för att tvinga bort investerare från trygga mål och forcera fram mer riskabel företagsfinansiering.

Men driftiga entreprenörer och vettiga investeringsmål utgör bristvaror. Samtidigt är staten ägare i många börsbolag av gammal vana.

Sorgebarnet Talvivaara innebär antagligen Finlands genom historien dyraste jobbtillfällen. Staten köper tid och agerar respirator på terminalvården. Men eftersläpande regioner som saknar förutsättningar för innovationer och entreprenörskap mår inte bättre av konstgjord andning och stödautomater.  Konkursmekanismen tryggar ett effektivt resursbruk.

Aber: staten minskade sina innehav i guld-ägget Sampo för att finansiera det svarta hålet Talvivaara! Socialdemokraterna vill sälja ytterligare sättpotatisar för att finansiera konsumtion – trots att Finland får lån till negativ ränta. Att sälja framtidens sticklingar för att baka äppelpaj samma kväll är suicidalt.

Visserligen kan statlig inblandning vara rentav önskvärd i marknadskorrigerande fall som Åbovarvet Meyer Turku. Vad mer kunde – eller borde – staten då göra i dagsläget då Basel 3-regelverket tycks förlama bankernas vilja att finansiera företag? Finland saknar alltjämt industrisläkter med muskler likt Wallenbergs. Privat ägande är fortfarande obekvämt hos oss, blicken riktas ofta mot staten.

Finland tenderar att tolka regler för statsstöd drakoniskt och självförintande, till skillnad från Frankrike. Statligt riskkapital kan behövas i extremt tidiga skeden, till exempel i såddfasen hos högteknologiska branscher. Men statens pengar måste matchas av privata, mottagarna ska själva investera och satsningarna bör framför allt vara temporära i högsta grad.

Teollisuussijoitus Oy (Finlands Industriinvestering Ab) kunde visserligen ta en aktivare roll inom extremt tidig företagsfinansiering – men sedan snabbt avstå då man fyllt sin funktion. Det är i princip välkommet att Finnvera lappar marknadsbrister, utvidgar sin verksamhet och axlar risker också utanför varvsindustrin – inom rimliga gränser.

Finlands framtid beror på huruvida vi lyckas erbjuda originella lösningar på den globala industrins och befolkningens utmaningar. Klarar vi av att producera resurssnåla, smarta varor och tjänster? Numera krävs oräddhet, snarare än Kekkonens tålamod. Har vi mod att avstå från det gamla, att låta det nya växa fram? Privat, inte statligt ägande, är nyckeln.

Torsten Fagerholm text

Dela:

2 comments

  • Sigmund Fugleberg skriver:

    Åtminstone vad Terrafame gäller, tycker jag at slutsatsen sista i ledarens sista mening absolut inte är allmängiltig.
    Som situationen är nu, arbetar man enligt antagandet att Terrafame måste visa att företaget är lönsamt över et visst framtida nickelpris. I så fall utgår man från att först då kan man räkna med privat interesse.
    I fall detta lyckas, och privat kapital kommer inn, måste företaget betala en mycket högre avkastning på detta än den 0-ränta staten kan uppta lån till. Privat kapital blir i almänhet, i ett lönsamt företag, alltid det dyraste kapitalet då det förväntas en betydligt högre avkastning än bankräntan.
    Terrafames lönsamhet är förutom nickel-priset beroende på på specifikt och högt tekniskt kunnande. Privat övertagande vil inte öka detta kunnandet då inga liknande, kompliserade, råmaterial har har behandlats någonstans, och Terrafames expertis har genererats på ort och ställe. Terrafame vill sålunda inte heller på denna väg få några fördelar genom privatisering.
    Därför anser jag att Terrafame är et typexempel på ett företag som borde vara statsägt, och som speciellt inte borde säljas utomlands då det särskilt under goda tider skulle föra till stora kapital-strömmar ut ur landet.

    PS. Har räknat på siffrorna givna för Terrafames fjärde kvartal 2016 och de visar att de publiserade prognosvärden för produktion och lönsamhet har klart uppnåtts.

    PPS. Har arbetat i över 30 år i ett företag som var statsägt och sedan privatiserade utan att detta gav gav någon nyckel till framgång – utan den berodde på högt tekniskt kunnande och tillräckligt stora produktionsenheter. Jag är därför mycket skeptisk till troen på privat-ägandets fördelar framom statens. Detta gäller speciellt teknologiföretag som producerar bulk-produkter på innhemska råvaror, så som Terrafame gör.

    Vänliga hälsningar,

    Sigmund Fugleberg
    Åbo

  • Forum skriver:

    Tack Sigurd för ditt inlägg!

    Personligen skulle jag gärna särskilja på synliga och osynliga kostnader i fallet Talvivaara / Terrafame.

    Till det privata kapitalets natur hör uttryckligen att det *bör* vara dyrare än offentliga pengar (som ju på ytan må framstå som gratis, men de facto backas upp av den skattebetalande medelklassen). Priset på privat kapital reflekterar risk, vilket går hand i hand med avkastning.

    Generellt brukar försök med statsdriven kapitalism (fransk dirigism) sluta i saltade notor för skattebetalarna. Det innebär i regel att beslutsfattarna tar pengar från skattebetalarna för att skapa ett fåtal extremt kostsamma arbetstillfällen (med röstfiskande regionpolitiskt syfte). Dylika subventioner är i allmänhet synonyma med konstgjord andning.

    Då man talar om konkurs är det värt att minnas att konkurs också utgör en rättighet – eftersom det tryggar en produktiv allokering av kapital.

    En öppen samhällelig nota, som nu per Centerns initiativ gäller i fallet Talvivaara, bygger på en önskedröm. För att nå i mål krävs en lång serie mirakel (flera regnfattiga år, samt en utdragen boom inom råvaror där högkonjunkturen trissar upp nickelpriset).

    Misslyckas man så blir resultatet fortsatt samhällsekonomisk kapitalförstörelse, som hittills. Visst ger Talvivaara jobbtillfällen lokalt sett, men gruvan har samtidigt utgjort en vampyr då man ser till helheten. Till och med Vänsterförbundet har kritiserat gruvan, och offentligt medgett att privat kapital söker sig till produktiva mål. I en global kapitalism förlorar statsstyrda initiativ (hur goda avsikterna än må vara) per definition mot marknadsmässiga lösningar (som bygger på realistiska kostnadskalkyler, samt lönsamhet).

    Det bästa historiska resultatet för Terrafame / Talvivaara är en årsproduktion på blott 16 000 ton, långt ifrån målet på 30 000 ton. Nickelhalten har i snitt varit 1g/liter lösning, medan lönsamhet skulle dels kräva en halt på 3-4g/l, samt därtill ett nickelpris på minst 15 000 dollar/ton. Enligt London Metal Exchange är priset på nickel för tillfället 10 000 dollar per ton…

    Därtill gör cirka 70 procent av världens alla nickelproducenter förlust i nuläget. Läget för Talvivaara är och förblir ohållbart. Flera nickelgruvor runtom i världen borde alltså stängas för att skapa balans mellan efterfrågan och utbud. Och Talvivaara hör nog knappast till de överlägset mest lönsamma projekten på global skala.

    I detta playoff-läge låter förespråkarna av Terrafame / Talvivaara som eviga optimister, som väntar på den metaforiske Godot.

    Må det blåsa medvind inom nickelmarknaden i flera årtionden, må gruvan återbetala den miljard euro i skattemedel som redan plöjts ner där. Men tillåt mig samtidigt tvivla.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*