Kina och den geopolitiska ekonomins comeback

Efter Berlinmurens fall år 1989 förkunnade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama att historien nu nått sitt slut: kombinationen av marknadsekonomi och liberal demokrati hade slutgiltigt triumferat över såväl den socialistiska planekonomin som över alla andra alternativa samhällssystem och ideologier. Därmed var det också dags att slutgiltigt förpassa det kalla krigets geopolitiska tänkande, där det internationella samarbetet dominerades av stormakternas strategiska intressen, till historiens avskrädeshög.

Christer K. Lindholm är nationalekonom och ekonomikolumnist.

I dag vet vi att Fukuyamas slutsats, som då det begav sig tedde sig fullt rimlig, var minst sagt förhastad. Marknadsekonomin har visserligen omfattats av så gott som alla världens länder (de enda undantagen är Nordkorea och, med vissa reservationer, Kuba), men för demokratins del har utvecklingen snarast gått i motsatt riktning. Dessutom har geopolitiken gjort en lika spektakulär som överraskande comeback, vilket bland annat innebär att det internationella ekonomiska utbytet i allt högre grad dikteras av stormakternas strategiska intressen, snarare än av företagens och konsumenternas ekonomiska nytta.

Maktpolitisk shopping. Den överlägset aktivaste aktören inom den nya geopolitiska ekonomin har hittills varit Kina, som systematiskt och målmedvetet använt sina enorma ekonomiska resurser för att gardera sina nationella strategiska intressen och stärka sitt internationella inflytande. För att trygga sin framtida livsmedelsförsörjning har Kina bland annat förvärvat betydande arealer odlingsjord i Afrika, även om uppskattningarna av landområdenas storlek är motstridiga. Kina har också beviljat lån på fördelaktiga villkor till många utvecklingsländer – men att det definitivt inte handlar om välgörenhet fick Sri Lankas regering lära sig den hårda vägen år 2015: då landet inte längre klarade av att betala tillbaka de kinesiska lånen tvingades den regeringen i stället överlåta en viktig djupvattenhamn till Kina på 99 år!

Att Kina valde att avkräva sina försumliga lankesiska gäldenärer just en djupvattenhamn är ingen slump: hamnen ifråga, Hambantota, passar nämligen perfekt in i det gigantiska internationella infrastrukturprojekt, ”den nya sidenvägen”, som lanserades av president Xi Jinping år 2013. Syftet med det gigantiska projektet – vars kostnader enligt World Pensions Council uppgår till hisnande 900 miljarder dollar – är att fram till 2049 utveckla en dubbel led av land- och sjöförbindelser från Kina till Europa, dels via Centralasien och Mellanöstern, och dels sjövägen via Afrika.

Köper vasaller. Även om det nya nätverket av internationella transportleder (känt som ”Belt and Road Initiative”) i och för sig kommer att gynna världshandeln då det väl står klart råder det inget tvivel om att Kina framförallt är ute efter att stärka sin ställning i den globala ekonomin. Det här skulle inte vara något större problem om Kina var en liberal demokrati av västerländsk modell, men nu råkar den geopolitiska ekonomins regerande tungviktsmästare faktiskt vara den mest repressiva enpartidiktaturen i världen näst efter Nordkorea.

Av den orsaken har EU hittills förhållit sig ytterst reserverat till de kinesiska planerna på en ny sidenväg – med undantag av Italien, som i mars detta år valde att ansluta sig till projektet genom ett bilateralt avtal. Med beaktande av hur hårt pressad den italienska ekonomin är – och hur dyra den sittande populistregeringens vallöften har visat sig vara – är det knappast övermåttan cyniskt att påstå, att Kina nu har lyckats köpa sig sin första allierade i EU genom att locka med stora och lukrativa investeringar.

Ryska lakejer. Att försöka köpa sig allierade inom EU är något som även Ryssland försökt sig på, om än i en betydligt blygsammare skala och utan några större framgångar. Men även om Rysslands ekonomiska resurser inte räcker till att finansiera mer än en handfull högerpopulister av tvivelaktig kvalitet har landet ett betydligt farligare påtryckningsmedel i sina enorma olje- och naturgastillgångar. Det här är dessutom ett påtryckningsmedel som Ryssland redan använt med framgång mot grannländerna Vitryssland och Ukraina, och knappast skulle tveka att använda igen.

Ändå har varken den nuvarande eller den förra tyska regeringen kunnat se några som helst problem eller risker med Nord Stream 2-projektet, som kommer att öka Tysklands beroende av importerad rysk naturgas. En likadan blåögdhet förekommer för övrigt här i vårt eget land i förhållande till kärnkraftsamarbetet med ryska Rosatom, ett statsägt företag som har en central roll i Rysslands kärnvapenprogram.

Alla de västliga demokratier som för 30 år sedan utkorades till historiens slutgiltiga segrare verkar med andra ord inte ännu ha insett i vilken utsträckning geopolitikens återkomst har förändrat (eller återställt) den internationella ekonomins spelregler och maktlogik. Oavsett om vi som bor i ett litet nordiskt land gillar de nya spelreglerna eller inte (och de flesta av den här tidningens läsare torde, i likhet med skribenten, ogilla dem) är de ändå ett faktum vi är tvungna att leva med dem under en överskådlig framtid – om vi inte vill riskera att råka ut för obehagliga och i värsta fall ekonomiskt katastrofala överraskningar.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*