Kinas återkomst som innovatör

Mats Fridlund är teknik- och industrihistoriker vid Göteborgs universitet och Max Planckinstitutet för vetenskapshistoria i Berlin.

Mina lungor bränner till när jag andas in. Jag har känt och sett framtiden men tänker på historien. Den förorenade luften omger mig där jag går omkring på Shanghais gator, och när det vid nästa andetag bränner till igen tänker jag att det måste ha känts någonting liknande att besöka London eller Manchester under 1840-talet. Inte bara för att atmosfären är förorenad utan än mer för att den är förhöjd – jag känner mig berusad på framtidstro under min vandring genom malströmmen för vår tids industriella revolution.

Från åtskillnad till konvergens. Kinas nutida industrialisering och ekonomiska uppsving har i det långa historiska perspektivet beskrivits som ’den stora konvergensen’, ett återtagande av Kinas forna ekonomiska och politiska stormaktsställning. Under Song-dynastin år 960–1279 blomstrade Kina ekonomiskt och kulturellt med stort utbyte med omvärlden och ledde världen i termer av teknisk kreativitet och innovationer. Det exemplifieras med ’de fyra stora uppfinningarna’ som varje kinesiskt skolbarn får lära sig att förändrade världen: krutet, kompassen, papperstillverkning och boktryckarkonsten. Kina utvecklade också och hade länge tillverkningsmonopol på några av världens mest åtrådda produkter i form av siden, porslin och te.

Med den industriella revolutionen inleddes ’den stora åtskillnaden’ mellan ett relativt sett expanderade Västeuropa och stagnerande Kina. Vidare påbörjades 1839 med opiumkrigen den ’nationella förödmjukelsens århundrade’ för Kina med militära förluster och ekonomiska eftergifter till västerländska nationer och Japan. Även om perioden upphörde efter andra världskriget ser många kineser Kinas nutida industrialisering som ett bevis på nationens slutgiltiga och rättmätiga återupprättelse.

Konfucius eller Edison. Kinas misslyckande industrialisering förklarades tidigare ofta utifrån kulturella faktorer som en konfucianismens etik med ett hämmande fokus på auktoritetstro, status quo och social harmoni – snarare än disruptiva uppfinningar och utmanande kunskapsproduktion. Men detta håller inte efter att Kina har blivit hela världens fabrik.

Liksom det tidigare sades om Japan så hävdade man i väst att Kina nog förmådde tillverka och kopiera, men inte bli en självständig innovationsekonomi, framför allt till följd av landets centralstyrda icke-demokratiska styrelseskick. Kina kunde visserligen följa och ta efter andra nationers teknikutveckling, samt utveckla egna kärnvapen och bygga höghastighetsjärnvägar, men knappast generera hemvävda tekniska genombrott. Som den kinesisk-amerikanske kinakännaren Kaiser Kuo har påpekat, så demonstrerar emellertid den nazistiska V2-raketen och kommunistiska Sputnik att teknisk kreativitet kan frodas också i auktoritära regimer. Man behöver inte kunna läsa fritt på Wikipedia för att utveckla avancerad teknik.

Innovation på kinesiska. Kinas återkomst som innovationsnation exemplifieras av en poddserie om kinesiskt företagande som 2011 sände avsnittet ’Kan Kina innovera?’ Tidigare var genombrottsinnovationer sällsynta trots enstaka undantag som den tvättmaskin för bönder som kunde tvätta potatis såväl som kläder, vilket bidrog till Haiers etablering som världens största vitvarutillverkare. Ett bolag som för övrigt år 2016 förvärvade General Electrics vitvaruenhet för 5,4 miljarder dollar, framför näsan på Electrolux.

Genombrottsåret för Kinas återkomst som innovatör framstår som 2012, och följande år ställde poddserien istället frågor som ’Hur innovativa är kinesiska företag?’ och ’Finns det en kinesisk innovationsmodell?’ Liksom tvättmaskinen var de nya innovationerna i synnerhet konsumentdrivna vidareutvecklingar av existerande teknologier, och inom flera högteknologiska områden som mobilbaserade applikationer har Kina i dag blivit världsledande på innovationer inom e-handel och fintech. Insikten om Kinas tekniska återkomst verkar ha nått utomlands långt senare, i USA framstår 2017 som Kinas Sputnikår.

Öppna samhällets försprång. Innovatören Kina verkar ha återvänt för att stanna. Blickar man framåt, något som historiker kanske borde undvika, så tycks Kina utöka sina ambitioner till vetenskapsbaserade teknikområden som AI, kvantdatorer och genmodifiering. Men forskningen inom mina egna humanistiska och samhällsvetenskapliga områden förefaller skilja sig från detta: där upplever jag ännu inte att kinesiska universitet står för den mest innovativa forskningen.

Kanske är det så att det öppna samhällets normer om att forskningsfrågor ska väljas fritt utan att begränsas av politisk hänsyn fortsätter att ge oss västerländska humanistiska forskare en konkurrensfördel i vårt sanningssökande. Jag håller fast vid detta hopp, men kommer samtidigt inte att bli alltför förvånad om nästa decenniums historiska eller samhällsvetenskapliga stilbildande Stockholms- eller Köpenhamnsskola kommer att vara en Shanghaiskola.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*