Kommunikation i kampen mot populism

I arla morgonstund onsdagen den 9 november, då insikten om vad som just hade hänt började sjunka in, genomgick jag en professionell identitetskris.

Elli Flen är kommunikationskonsult som uppskattar alla som jobbar så gott de kan.

Elli Flen är kommunikationskonsult med identitetskris.

I över tio års tid har jag lärt kunder att det aldrig lönar sig att ljuga. I krissituationer finns inget så mänskligt som att dra till med en halvsanning, om inte annat så i rena brådskan och adrenalinruset. Men en lögn är en enkel-biljett till skampålen ifall, och då, man blir fast. Jag har också lärt mina kunder att inte berätta sexistiska skämt, att inte håna eller förringa motståndare eller konkurrenter, att inte skylla på massmedia då den egna skölden fått fläckar, att rasism i alla former är förbjudet i kommunikation i möblerade rum. Ytterligare har jag ganska rakt på sak påpekat åt någon kund att det inte lönar sig att ha en lustig frisyr ifall man vill bli tagen på allvar. Att man aldrig får göra narr av sjuka eller personer med funktionshinder har det faktiskt aldrig fallit mig in att jag borde påpeka. (Jo, faktiskt en gång åt en afghansk bypolitiker, men det är en annan story.)

Mer känsla, mindre fakta. Nu har en typ som gör allt man inte får göra blivit vald till USA:s president. Sug på den, medieproffset. Konsekvenserna av Donald Trumps presidentskap kommer att vara omfattande, men i kommunikationens och retorikens värld kommer vi garanterat att se ännu mer av patos, känsla, skarpa tudelningar och svartvitt prat på bekostnad av rim och reson, fakta, analys och god ton. Jag säger ännu mer, för utvecklingen har nog varit tydlig i flera år. Tonen i den offentliga debatten är råare än någonsin och jag utgår från att den inte blir mildare den kommande tiden.

Tråkigt ignoreras. Vad ska då vanligt hyvens folk göra? Hur ska lärda sakkunniga, analytiska massmedier, altruistiska intresseorganisationer, ärliga tjänstemän och rättvisa beslutsfattare få sina röster hörda i detta brus av lögner, känslor, skrik och skrän? Se där ännu en sak jag försökt säga i snart tio års tid: ingen lyssnar på tråkiga budskap. Om myndigheter och sakkunniga är lång-randiga, pratar byråkratspråk och tycker det är allmänt besvärligt att umgås med folk, då kommer deras budskap inte att höras.

Oberoende av hur viktig en fråga är och oberoende av vad som är sant och vad som är falskt, gäller följande: Roliga historier får alltid större publik än långrandiga faktaresonemang. Snygg infografik och en video ses alltid av fler än en Excel-tabell med font 8. Vi lyssnar alltid hellre på en sprakande personlighet än en försiktig expert med blicken på skorna. Fler ser ett budskap på sociala medier, än ett mötesprotokoll som finns fem klick borta på kommunens hemsida. Om våra myndigheter inte lär sig kommunicera på ett intressant sätt och aktivt söka sig ut bland folk, kommer vi att höra dem ännu sämre än tidigare.

Tack för uppmärksamheten. Vill ni lära er ljuga på tv eller få folkmassor att skrika hatord om era konkurrenter, så får ni anlita en annan medietränare. Jag vet hur man gör, men jag tänker inte utbilda någon i det. Uppenbarligen finns det någon som gör det.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*