En dag reste jag från Helsingfors till Stockholm. Efter att tillbringat 17,5 timmar ombord på båten fick jag en idé: jag borde sova lite. Efter att ha tagit en tupplur bredvid min kaffekopp på ett café i Gamla Stan fick jag en annan idé. I ärlighetens namn är den finska politikern Väinö Voionmaa (1869–1947, SDP) idéns fader: låt oss resa med tåg till Sverige.

Voionmaa skrev om finsk järnvägspolitik i arbetarkalendern år 1919 och presenterade sina tankar om att bygga en järnväg från Pikis i Åbotrakten till Nagu eller Korpo och vidare till Åland. Mellan Åland och Kapellskär kunde det finnas en tågfärja och från Kapellskär till Stockholm C en ny bana med finsk spårvidd, 1 524 mm (jämfört med det standardiserade normalspåret på 1 435 mm).

Nu nästan 100 år senare är vi tekniskt och psykiskt mogna att realisera Voionmaas idé! Finlands regering vill öppna tågtrafiken för konkurrens och jag kan bli pionjär på affärsområdet, inser jag. Det enklaste vore att konkurrera på rutter där det inte finns järnvägar – man kan ju inrätta monopol, begriper jag, och öppnar Google Maps.

Bastuvagn. Min nya järnväg Åbo–Stockholm blir ungefär 315 kilometer lång. Från Korpo till Föglö, 47 kilometer, och från Föglö till fasta Åland, 10 kilometer, låter jag bygga broar eller tunnlar. Efter att ha hittat en lämplig blåsorkester som spelar vid den officiella invigningen för järnvägsstationen i Mariehamn saknas det bara en bro eller tunnel mellan Mariehamn och Kapellskärstrakten, ungefär 47 kilometer. Och så 90 kilometer järnväg till Stockholm. ”Fan, det är lätt när man är innovativ”, tjuter jag och fyller i en påtår för att få krafter att räkna ut en budget.

Öresundsbron kostade runt 188 miljoner euro per kilometer. Och en ny tågbana mellan Esbo och Salo 15 miljoner per kilometer, vet Kommunikationsministeriet. Mina tunnlar och broar vid sträckan Åbo–Stockholm kostar kanske 20 miljarder euro, och normal järnväg på fastlandet 3 miljarder. Med några överraskande kostnader och riskbuffert tippar vi att med 35 miljarder euro kan jag fixa det här.

Oj då, det behövs även tåg. Med tio vagnar av Pendolino-modell ryms nästan 600 personer ombord. Tar resan två timmar så vill folk kanske inte sitta stilla på sin plats hela vägen. Därför finns det fyra taxfreevagnar, fem restaurangvagnar och en bastuvagn i varje tåg.

Publikmagnet. För att kunna betala tillbaka alla lån borde jag sälja några tiotals miljoner resebiljetter varje år. Det vill säga: varje dag, en gång om timmen, borde jag ha ett slutsålt tåg med tjugo vagnar som avgår i bägge riktningar från Finland och Sverige.

Och hur är det med vinsten då? Hmm, jag har läst att restaurangerna på Viking Grace gjorde fjolårets rekordresultat då rockgruppen Popeda var på estraden. Kanske rekryterar jag tammerforsarna som husband, tänker jag, tar tretår och börjar mina förberedelser för att hinna till kryssningsfartyget i tid.