Konstbråket i Lund fortsätter

Nedanstående publicerat i min veckokrönika ”Skånes Affärer” i Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda, Trelleborgs Allehanda:

Kulturbyråkrat kräver också konstnärlig frihet

Härligt att flera skånska konstrundor öppnar lngfredagen 18 april, på Österlen för 46:e gången med 112 konstnärer och konsthantverkare som ställer ut från Kristianstad och Knislinge i norr till Ystad och Kåseberga i söder. Men i år ännu fler i nordvästra Skåne, 160 konstnärer, dessutom en runda i sydvästra Skåne.

En konstintresserad publik i Lundatrakten kommer säkert att som omväxling till Skissernas museum och privata gallerier dra iväg. Många av dem undviker sedan flera år den vackra konsthallen i Lunds absoluta centrum vid Mårtenstorget mitt över från den trevligt renoverade Saluhallen. Där är det nära både till tåg och bussar ut till övriga Skåne och konstrundorna.

Återigen har det blossat upp en strid om chefen för konsthallen sedan drygt tio år, Åsa Nacking, som excellerat med märkliga installationer. Det är uppenbart att en stor del av publiken anser att mycket av det som visats passar bättre på skroten.

Protesterna mot hennes aparta val av utställare har varit många. Besökssiffran gick dock upp när landets främsta fotografer i den äldre generationen, Tio Fotografer, själva bad om att få fira 50-årsjubileum i lokalen.

För ett par år sedan gav kulturnämnden i Lund vika under trycket från de många missnöjda men vågade inte ta steget ut, den nöjde sig med beslutet att konsthallschefen skulle informera en referensgrupp om kommande konstnärer. Dessutom ändrades uppdraget till att visa mer än bara samtidskonst, alltså äldre konst. Bland annat äger Region Skåne uppemot hela 30 000 konstverk och bilder, flertalet magasinerade.

Men konsthallschefen Nacking fortsatte på sin tidigare extrema linje med obegripligheter. Därför beslutade nämnden, enligt dess ordförande förre polischefen Holger Radner (FP), före jul att ta ifrån henne sista ordet om val av utställningar och istället ge det till kommunens kulturchef. Nacking skulle dock vara med i en programgrupp och diskutera valet innan beslut fattades.

Som vanligt när uppdragsgivarna, politikerna, har synpunkter på hur kulturfolk använder skattemedel blev det infekterat. En del som kallar sig kulturarbetare använde som vanligt argumentet ”konstnärlig frihet”, politikerna ska inte blanda sig i.

Men i fallet Lunds konsthall har de helt missuppfattat uttrycket. Det handlar inte om att begränsa konstnärers frihet, istället gäller tvisten en enda kulturbyråkrats frihet att handskas med kommunens resurser – pengar och den fina lokalen.

Jag har i krönikor under mer än ett decennium starkt kritiserat Åsa Nacking och hennes företrädare, bland att gimmicken att visa bokstavligen ingenting, publiken ska istället uppleva rummet, har det påståtts.

Måttet blev emellertid mer än rågat när Nacking försökte samma tricks som kommissarie för den nordiska paviljongen på konstbiennalen i Venedig 2006. Idén var att man skulle stå inne i den tomma stora utställningslokalen och via högtalare försöka uppfatta sus och prassel i lövträden utanför.

Finland hoppade av tokerierna i protest. Men längs de kala väggarna kunde alla som passerade se resterna av landets namn med bokstäverna bara nödtorftigt bortskrapade.

När Konsthallen i Lund strax därefter firade 50-årsjubileum verkade det som om Nacking ville revanschera sig med fyllighet och lät besökarna redan efter entrén mötas av bilder på halvdussinet nakna bakar och könsorgan. Få om ens någon blev chockerad av det patetiska försöket att uppröra, de flesta ryckte på axlarna och gick vidare.

De senaste dagarnas turer om beslutsrätten över Konsthallen, huruvida Nacking har avlövats än mer, präglas av otydlighet med olika tolkningar.

Striden om konsthallens inriktning i Lund har ett stort principiellt intresse. Ingen annan kommunal förvaltning gör anspråk på att agera helt efter de anställdas egna huvuden. Men här sluter nu en hel del kulturarbetare upp kring kravet att också en kulturbyråkrat har rätt att cykla på frihjul vid sidan om, utan resultatansvar.

Och de flesta politiker hukar och vågar inte ta striden mot dem som mer eller mindre utan mandat gör anspråk på makten.

div { margin-top: 1em; } #google_ads_div_wpcom_below_post_adsafe_ad_container { display: block !important; }
]]>

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*