Korea – geopolitisk maktkamp eller långdragen släktfejd?

Det är 25 grader och vår i Seoul. Körsbärsträden och de första azaleorna blommar. En pale ale från ett lokalt brygger i ett trendigt café i en konstnärsstadsdel med gamla traditionella hus. Det är lugnt och det är definitivt coolt. Stan är mer internationell, öppnare och mer välkomnande än jag upplevde den under slutet av nittiotalet. En kvinnlig president skulle då ha verkat som en orealistisk dröm. Det var också klart att Japan var förebilden, Korea den bleka kopian. På alla områden.

 

Vädret är också perfekt för Solens dag, årets viktigaste högtid som firas med militärparad i Pyongyang några hundra kilometer norrut. Paraden är till Kim Il Sungs ära. Han föddes för hundrafem år sedan. Det fruktade missiltestet verkar inte ingå i dagens program. Senare visar det sig att robottestet nog gjordes, men misslyckades.

Gränsen till Nordkorea känns oändligt långt borta, men bara 250 km skiljer Pyongyang från Seoul – en stad som ligger blott 50 km från den demilitariserade zonen.
Jag var ofta i Korea under slutet av nittiotalet, över femtio gånger. Dagens vapenskrammel och kärnvapenhot är långt från den ”solskenspolitik” som då gällde, med betoning på fredligt samarbete och en framtida återförening. Det rådde hungersnöd i nord och en kollaps var bara en tidsfråga. Det mest skrämmande var den möjliga ekonomiska notan för en återförening. Man jämförde med Tyskland och himlade sig inför den oundvikliga räkningen. Jag tror att man nu i efterskott gärna hade tagit lånet.

 

Den sydkoreanska presidenten Kim Dae-jung fick Nobelpris och beskrevs som en asiatisk Mandela. Mitt i optimismen överraskade min vanligtvis väldigt återhållsamma koreanska bekanta mig under en diskussion. Hans analys var klar och kortfattad. ”Återförening skulle ge ett rikt Korea med kärnvapen. Japan och Kina skulle aldrig tillåta det”.
Solskenet innebar inte bara humanitär hjälp och en avlägsen dröm om återförening. Man byggde en motorväg mellan huvudstäderna, tågförbindelse, startade en gemensam industriby, organiserade återföreningsträffar och turistresor från syd till nord. Det fanns hopp om direkt tågförbindelse ända till Europa. Bara dryga tio år senare har allt gått i stå.

 

Motorvägen för bara turister till gränsen. Industribyn står tyst efter robottesterna och kärnvapenproven i norr. Turistresorna slutade efter en dödsskjutning. Tågstationen som öppnades med stora förhoppningar står tom. Kim Dae-jungs rykte är skamfilat då det framgått att betalningar troligen var den största orsaken till nordkoreansk avspänning. Läget är spändare och retoriken hårdare än någonsin sedan Koreakriget.

 

När man ser ut över Seoul från utsiktsrestaurangen på kullen Namsan mitt i staden är det omöjligt att tro att staden för sextio år sedan låg i ruiner. Ännu på sextiotalet, tio år efter kriget var Sydkorea ett u-land och med en livslängd kring 50. Hårt disciplinerat arbete är ett av framgångsskälen. Hårt arbete har långa traditioner i Korea. Halvön är hierarkiskt, det gäller både nord och syd. Respekt för familjen är en central värdering. Nu talar vi inte om bara kärnfamiljen, detta är en fråga om släkt och klan.

 

Än i dag är de globala jättekonglomeraten i praktiken styrda som rena familjebolag med egenmäktiga ledare. Sett genom den linsen kan Nordkorea tolkas som familjen Kims lite udda politiska familjekonglomerat, nu med den tredje generationen i spetsen för företaget.
Sydkorea står också inför ett urtima presidentval då Park Geun-hye föll på grund av protester gällande korruption. Dottern till den förre diktatorn Park Chung-hee hann vara president bara några år. Hon skyller på diktatorn i norr för att hon avsattes. Agget är personligt för fru Park.

Hon föddes under Koreakriget då Kim den äldres trupper från norr överrumplade syd och intog huvudstaden Seoul på några dagar. Kriget var förutom en stormaktsuppgörelse framför allt ett brutalt inbördeskrig. När Geun-hye var tonåring försökte trettioen nordkoreanska kommandosoldater döda hennes far. De påträffades inne i centrala Seoul utanför presidentbostaden tungt beväpnade. I en eldstrid dödades 28 av dem.

 

Fejden går tillbaka till det japanska imperiets dagar på trettiotalet. De två kommande diktatorerna Kim Il-sung och Park Chung-hee stod på olika sidor i Manchuriet. Kim var en gerillasoldat som tillsammans med kinesiska kommunister kämpade mot japanerna. Den ambitiöse Park anmälde sig som frivillig och blev officer i den kejserliga japanska armén.

 

Lojaliteterna har blivit bestående. Kommunisterna tog makten i Kina och stöttar ännu en tredje egensinnig generation av Kim i norr. Sydkorea förlitar sig på stöd av USA och Japan. Efter andra världskriget förlitade sig amerikanerna i syd på tjänstemän, militärer och affärsmän med bakgrund i det japanska kolonialstyret och japanska kontakter i återuppbyggnaden efter andra världskriget. Detta var inte populärt bland befolkningen i stort och ledde till spänningar. Den unga republiken hölls ihop bara med våld och ett massivt penningstöd av både USA och Japan. Det nuvarande välståndet kom inte gratis.

 

En symbolfråga som tärde på den petade presidentens anseende, förutom korruptionsanklagelserna, var frågan om att vara för tillmötesgående mot Japan. Anklagelsen låter trovärdig i många koreaners öron, det går ju i släkten så att säga. I denna fråga finns också en ytterligare familjekoppling. Japans premiärminister Abe är sonson till en av de högsta tjänstemännen i den japanska marionettstaten i Manchuriet under trettiotalet. En politiker som senare blev statsminister. De tre släkternas historia knyts ihop. Abe, familjens minister i tredje generationen, har profilerat sig som nationalist och uttalat tankar som är djupt sårande för en majoritet av koreanerna. Kolonialhistoriens sår är inte läkta.

 

Sydkoreas förhållande med Japan är komplext. De koreanska konglomeraten har utmanat de japanska inom bransch efter bransch. Lärlingarna har blivit fullvuxna och börjat vinna. Samsung är värdefullare än Sony, Toshiba och en räcka andra japanska elektronikjättar tillsammans. Koreanska biltillverkare är uppstickare att ta på allvar. Också i fråga om så kallad ”soft power” har koreansk K-pop slagit japansk J-pop i Asien, Afrika och Latinamerika. Nu följer videospel, kosmetika, tv-serier, bilar och mat. Koreanerna har blivit förebilder för en allt växande skara tillväxtekonomier.

 

Geopolitik eller släktfejd. Svaret är uppenbart: både och. Korea och Japan har stora ekonomiska intressen på spel och för en envis politisk och ekonomisk tvekamp, samtidigt som man tampas med ett gemensamt akut säkerhetshot från Kims Nordkorea.

 

Redan tjugofem år sedan kunde atomenergiorganet IAEA (där Nordkorea var medlem 1974–1994) bevisa att den ”Demokratiska folkrepubliken” utvecklade kärnvapen. Lönlösa försök att reda ut frågan har följt på varandra: hot, mutor, ekonomiskt samarbete och ekonomiska sanktioner. På sitt första toppmöte kunde inte heller Trump och Xi enas om någon lösning gällande utmaningen från det lilla Nordkorea. Nu seglar en amerikansk armada mot halvön. Oddsen för att finna att en bestående lösning är försumbara. Den internationella tågstationen på gränsen mellan Seoul och Pyongyang får nog vänta på passagerare ett bra tag.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*