Kvantitativt fokus snedvrider sysselsättningsdiskussionen

Rita Asplund är forskningsrådgivare på Näringslivets forskningsinstitut Etla.

Den avgångne regeringen Sipilä har uppnått en av sina huvudsakliga ambitioner, nämligen en sysselsättningsgrad på 72 %. Den säsongsrensade sysselsättningsgraden var i januari 72,6 %.

Den positiva utvecklingen inom sysselsättning har tydligt gett mersmak. Nu talar Finansministeriet, kanslicheferna och forskare om att sysselsättningsgraden – med tanke på den krympande försörjningskvoten och en åldrande befolkning – måste nå 75 % före 2023, och på längre sikt höjas till 80 %.

Dessa riktlinjer slås fast i den gemensamma tjänstemannasyn på ”Finlands möjligheter” som ministeriernas kanslichefer publicerade i slutet av januari. Samma sysselsättningsmål återkommer en vecka senare i finansministeriets tjänstemannainlägg, som likaså tar fasta på den kommande valperioden. Men finansministeriet tillåter en något mindre stram tidtabell, och nämner 2025 som milstolpe. Tanken om en förhöjd sysselsättningsgrad, till 75 %, upprepas också i arbets- och näringsministeriets tjänstemannasyn från februari. På längre sikt är ministeriets målsättning 78 %.

De ovan nämnda mållinjerna refererar till den så kallade officiella sysselsättningsgraden som sammanställs av Statistikcentralen och mäter andelen sysselsatta 15–64-åringar. Sysselsatt anses den person vara, som under undersökningsveckan jobbat åtminstone en timme (mot lön, naturaförmån eller vinst) eller som varit endast tillfälligt borta från jobbet.

Grovhuggna målstolpar. Som övergripande policy för den ekonomiska politiken kan den officiella sysselsättningsgraden måhända alltjämt försvara sin plats. Men för själva sysselsättningspolitiken framstår den som en alltför grovhuggen och otidsenlig riktlinje. Ett flertal faktorer talar för att den genomsnittliga sysselsättningsgraden bör – om inte ersättas med andra, mer upplysande mått – så åtminstone kompletteras med ett betydligt mer informativt beslutsunderlag.

Sysselsättningsgraden visar som sagt hur sysselsättningen ser ut i genomsnitt för arbetsföra finländare som tillhör ålderskategorin 15–64. Men sysselsättningsgraden varierar betydligt i de här åldrarna. Det är faktiskt bara i de yngsta och äldsta åldersgrupperna som sysselsättningsgraden inte når upp till magiska 72 %.

Vad de yngsta åldrarna beträffar kan man ifrågasätta den undre åldersgränsen. De allra yngsta är fortfarande läropliktiga och merparten unga fortsätter sina studier efter avslutad grundskola. De unga som klassas som sysselsatta jobbar oftast som en del av eller vid sidan av studierna. Det är knappast vare sig realistiskt eller önskvärt att sysselsättningsgraden höjs till 72, 75 eller rentav 80 % för de här ålderskategoriernas del. Ett värdefullt mått är däremot aktivitetsgraden, det vill säga andelen unga som antingen jobbar eller studerar.

Börja prata aktivitetsgrad. Aktivitetsgraden börjar framstå som en betydligt mera informativ måttstock också för vuxna i och med att de teknikdrivna strukturförändringarna tvingar alltfler att satsa på omskolning och vidareutbildning. Arbetslivet avbryts av kortare eller längre studieperioder.

Också för de äldre åldersgrupperna ligger sysselsättningsgraden under, eller rejält under 72 %. Å andra sidan har andelen sysselsatta ökat jämförelsevis mycket i just de här ålderskategorierna, i all synnerhet för 59–62-åringar. Däremot vet vi inte varför. Är dagens cirka 60-åringar friskare och bättre utbildade? Är effekten ett resultat av de senaste årens pensionsreformer? Har också arbetsmarknadspolitiska åtgärder bidragit till utvecklingen? Eller är det möjligen så att den hårt kritiserade aktiveringsmodellen har lett till att många arbetslösa klassas som sysselsatta? Sysselsättningsgraden mäter kvantitet men säger ingenting om kvaliteten såsom arbetsförhållandets längd och lönenivå.

Sysselsättningsgraden varierar stort också mellan jämnåriga individer. Viktiga faktorer är kön, utbildningsnivå och etnicitet. Andelen sysselsatta är särskilt låg bland lågutbildade och utrikesfödda med utländsk bakgrund. Här bör de stora satsningarna alltså läggas in – ifall beslutsfattarna menar allvar. Den officiella sysselsättningsgraden – som figurerar i valmanifest, rapporter och rubriker – berättar ingenting om dylika sysselsättningspolitiskt viktiga aspekter.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*