Kvinna – våga kräva rätt lön för ditt arbete

Häromdagen läste jag om en undersökning av vilken det framgick att nyutexaminerade kvinnor har lägre förväntningar på sin ingångslön än männen, skillnaden uppgick till flera hundralappar i månaden. Samtidigt läser man om kvinnor som ger sitt allt på arbetsplatsen och som sakta bränner ut sig. I mitt arbete som ekonomirådgivare träffar jag ofta kvinnor som upplever det svårt att prata öppet om sina löner och prissätta sitt arbete. Man tiger hellre än blottar sig inför sina kollegor, för tänk om det kommer fram att man förtjänar mindre? Detta beteende stöder inte arbetet för att höja kvinnans euro. Vi måste bli bättre på att prata om löner och förhandla. Jag drar mitt strå till stacken och berättar härmed min egen historia.

Mia-Maja Wägar är ekonomirådgivare på Marthaförbundet.

Det började med att jag såg arbetsplatsannonsen där mitt drömjobb beskrevs. Jag började på en ansökan som jag filade på in i det sista. Jag analyserade den ifrågavarande organisationens hemsidor och sociala kanaler, konkretiserade vad jag kunde bidra med och lade ner mycket tid för att ansökan skulle bli så bra som möjligt.

Bakgrundsarbetet gjorde jag grundligt. Men sedan skulle jag uppskatta vad min arbetsinsats skulle kosta organisationen. Jag skulle ge ett löneanspråk, ett pris, en siffra, svart på vitt. Här tog det grundliga arbetet tvärt slut. Hastigt och lustigt kollade jag medellönen inom branschen, jämförde med min dåvarande lön, och kastade fram en siffra som sist och slutligen inte baserade sig på fakta. Mitt fokus låg endast på att få jobbet, till vilket pris som helst.

Det hårda arbetet jag lade ner på arbetsansökan bar slutligen frukt, och jag fick ett samtal där jag välkomnades på arbetsintervju. Efter avslutad rekryteringsprocess fick jag det efterlängtade beskedet: Jag hade sålt in mig – jobbet var mitt.

Löneanspråk i underkant. Under rekryteringsprocessen hade bilden av arbetet börjat klarna betydligt, och jag insåg vad man förväntade sig av mig. Vi förde en dialog, men det fanns en sak som inte hade nämnts en enda gång under processen: lönen. Först då jag skulle skriva på mitt arbetskontrakt förde arbetsgivaren lönen på tal och konstaterade kort att den lön som jag hade uppgett i ansökan skulle bli min ingångslön. Här, senast, borde jag ha reagerat och bett om att få omförhandla lönen, eftersom det under processen hade klarnat för mig att mitt löneanspråk var rejält i underkant. Men jag förblev tyst och nickade instämmande, huvudsaken var att jag hade fått tjänsten. Det gnagde ändå lite lätt inombords, men jag tänkte att det säkert kommer ett bättre tillfälle framöver då jag kunde omförhandla lönen. Men först skulle jag visa vad jag gick för. Jag skulle med min arbetsinsats visa att jag var värd mera. Kanske chefen självmant skulle inse att lönen borde höjas?

Månaderna gick och jag arbetade på. När prövotiden hade gått ut fick jag beröm för mitt arbete, men ingenting sades om att lönen kunde höjas. Det började svida rejält, men det kändes fortfarande inte rätt att börja omförhandla, eftersom det var bara fyra månader sedan jag tillträdde tjänsten. Tänk om chefen skulle tycka att jag var framfusig? Stundvis grubblade jag mer, stundvis mindre, men efter ytterligare fyra månader märkte jag att ett tydligt missnöje hade vuxit fram. Slutligen tog jag upp diskussionen med en kollega, som tillsammans med mig kunde konstatera att min lön låg långt under resten av arbetsgemenskapens. Jag var generad. Varför hade jag inte från början bett om mera? Där och då insåg jag att jag var tvungen att omförhandla min lön, hur svårt det än skulle kännas. Annars var risken uppenbar att missnöjet skulle övergå i bitterhet, vilket i värsta fall kunde påverka arbetsinsatsen.

Dumdristigt att inte prata om lönen. Sålunda bokade jag in ett möte med min förman. Och vad hände? Jag blev varmt mottagen, vi förde en konstruktiv dialog, och några dagar senare fick jag beskedet att min lön skulle höjas vid nästa månads löneutbetalning. Lätt som en plätt. Där hade jag gått omkring och grubblat och funderat på hur och när jag bäst skulle framföra mitt ärende, och samtidigt hoppats att chefen själv skulle inse att hen borde ge mig löneförhöjning. Men vet du vad? Ingen kommer att höja våra löner om vi inte själva kräver det. Det är på ditt och mitt ansvar att ta reda på vilken lönenivå som råder på arbetsplatsen, att vi vet vad vår tid och kunskap kostar och att se till att vi är nöjda med våra löner. Det kräver att vi är lika ambitiösa då vi förhandlar om våra löner som när vi grundligt utför vårt arbete. Det är inte duktigt att låta bli att prata om sin egen och andras lön, det är dumdristigt.

Min erfarenhet är ett skolboksexempel på hur man inte ska göra, men samtidigt också ett exempel på hur man kan lära sig av sina misstag. Jag lovar att inte begå samma misstag på nytt – lovar du?

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*