Ljusets värde

Sveriges riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne gick år 2018 till William Nordhaus och Paul Romer. Bådas vetenskapliga arbete har ökat förståelsen för innovationer.

Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.

Interna faktorer. Romers stora insikt var att innovationer – utöver kapital och arbete – utgör den tredje tillväxtfaktorn. Innovationer är inte, som man tidigare trodde, snilleblixtar från en klarblå himmel. Innovationer kommer inte ”utifrån”, däremot är de endogena – alltså föds de, utvecklas och tillämpas inom ekonomin. Detta kan ske på olika sätt, vilket förklarar skillnader mellan rika och fattiga nationella ekonomier.

Ingen har tillsvidare lyckats ta fram direkta metoder för att skapa innovationer. Den endogena teorin leder till indirekta metoder med vilka en förnuftig innovationspolitik kan skapa gynnsamma förhållanden: ordets och tankens frihet, privat ägande och patenträtt, respekt för framgång, fria marknader samt tillgång till vetenskaplig kunskap, arbetskraft och finansiering.  En tillväxt som drivs av idéer kan växa på ett hållbart sätt.

Klimatkostnader. Nordhaus stora bidrag är modeller om hur klimatet och ekonomin samverkar. Med dem kan man estimera kostnaderna för både klimatförändringar och klimatpolitiska åtgärder. Den praktiska tillämpningen har varit metoder för att sätta pris på koldioxidutsläpp.

Det moderna socio-tekno-ekonomiska systemet, som gett oss välstånd och välfärd, är byggt och anpassat för de klimatförhållanden som har rått sedan början av industrialiseringen. I den bemärkelsen finns det ett ’normalt’ eller snarare ’normativt’ klimat, medan det i naturvetenskapliga termer endast finns variationer mellan hetta och kyla.

Två strategier. Först kan man försöka stoppa variationerna i klimatet med alla tänkbara medel. Om utsläppen ska reduceras till den grad att de ens teoretiskt kunde ha någon påverkan, måste flertalet inom mänskligheten i praktiken retirera till en förindustriell livsstil. Eftersom få länder förmår implementera avtalsenliga klimatmål, måste lösningen vara en överstatlig makt. Därtill: eftersom få människor går med på att sänka sin levnadsstandard eller ge upp hoppet om att få det bättre, måste denna globala statsbildning ha hårda nypor och total kontroll. Allt annat vore att peta i marginalen och ta på sig mycket besvär och stora kostnader till ringa nytta.

Den andra strategin är att erkänna att klimatet är som det är. Den mänskliga civilisationen kan inte ställa sig över naturen utan bör i stället anpassa sig till de rådande omständigheterna. Om klimatet blir varmare kommer vissa regioner att få det bättre, andra sämre; om havsytan stiger kan man inte bo kvar vid sin strand. I båda fallen måste många flytta på sig och mycket nytt byggas.

Opinionen är delad i frågan om den teknologiska utvecklingen kan lösa problemet. Teknopessimisterna säger att de stora uppfinningarnas tid är förbi och att en ny våg, om den kommer, är så långt i framtiden att ingen bryr sig. Teknooptimisterna menar att globalt uppkopplade individer kan komma med otänkbara nya idéer. Nordhaus mest kända forskning ger en tankeställare.

Varde ljus. I mörkret är det svårt att jobba, en lägereld eller en pärta ger inte möjligheter till finmekaniskt arbete på kvällskvisten. Nordhaus studerade ljusets ekonomi, hur olika ljuskällor har tagits fram till varierande kostnader och effekter. Ljuset styrka mäts i lumen och volym i lumentimmar. Ett vaxljus producerar 13 lumen. Kostnaden räknas i arbete; hur mycket ljus kan man skaffa med en 60-timmarsveckas arbete? Den mängd ved man kan samla och bränna i en brasa ger 1000 lumentimmar fladdrande ljus, vilket motsvarar vad en modern glödlampa producerar på 54 minuter. På en vecka kan man producera vaxljus så att man kan ha en låga brinnande en timme och tjugo minuter varje dag under ett år. Med Edisons glödlampa får man för samma besvär 130 lumen i tio dygn. 1920-talets tungstenlampor gav 5 månader, dagens teknik ger 52 år. Tänk om man kunde se fram emot en likartad utveckling – från 54 minuter till 52 år – inom, låt oss säga drivmedel och uppvärmning.

Det helt nya är det svåra. De flesta framtidsvisioner är linjära projektioner som bygger på upprepning av rådande omständigheter, alltså ’mer av det samma’. Hur svårt det är att tänka i helt nya banor blir förbluffande klart då man studerar gammal science fiction. Cyberpunkens fader, William Gibson skrev i Neuromancer (1984) om globala elektroniska nätverk och ’Microsofts’, små pluggar som kunde ladda in nya färdigheter, till exempel det spanska språket, rakt i hjärnan. Men han hade inte den minsta susningen om mobiltelefoni. Tänk Mozart i 1780-talets Wien och hur han må ha reagerat om någon beskrivit sin upplevelse av Eine kleine Nachtmusik i brusreducerande stereohörlurar på Spotify?

Vad vi än vidtar för innovations- och klimatpolitiska åtgärder så måste vi ta risker och möta osäkerhet. Somliga risker är dock mer hoppingivande än andra.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*