Makrotillsyn ska förhindra framtida finanskriser

Den globala finanskrisen visade att en välfungerande finansiell sektor och störningsfri finansförmedling är av största vikt för ekonomin. I spåren av finanskrisen uppstod makrotillsynspolitiken. Med ledning av tidigare finanskriser försöker den identifiera varningssignaler som har upprepat sig från finanskris till finanskris och som slutligen har äventyrat det finansiella systemet som helhet. Hit hör perioder av kraftig skuldökning och så kallade bubblor i samband med dem, det vill säga stigande tillgångsvärden såsom bostads- eller fastighetspriser. Nya fenomen bedöms ur ett finansiellt stabilitetsperspektiv, och mätare som varnar för risker uppdateras för att spegla utvecklingen på finansmarknaden.

Marja Nykänen är direktionsmedlem vid Finlands Bank med ansvar för finansmarknadsfrågor och makrotillsynspolitik.

Makrotillsynspolitiken är inriktad på att motverka så kallade systemrisker i det finansiella systemet som helhet. Cykliska systemrisker har samband med exempelvis överdrivna fluktuationer i kreditcykeln, såsom kraftig kredittillväxt i ett läge med stark ekonomisk tillväxt och efterföljande sammanbrott i utlåningen. Strukturella risker eller sårbarheter kan i sin tur spegla till exempel den strukturella koncentrationen inom banksektorn eller den övriga finanssektorn eller en kraftig koncentration av bankernas utlåning till en enda sektor.

Makrotillsynspolitiken och makrotillsynsverktygen i Finland grundar sig på globala och europeiska regelreformer som har genomförts efter finanskrisen. Som komplement till dessa behöver Finland nationella makrotillsynsverktyg för att avvärja hot som byggs upp till exempel på bolånemarknaden.

Krockkudde. Nya EU-regler som har införts kan bland annat användas för att påverka riskvikterna för lån med säkerhet i bostad och annan fastighet. Riskvikterna anger hur stor kapitalbas en bank ska ha i relation till sin kreditvolym för att kunna bära eventuella kreditförluster på utlåningen.

Syftet med det så kallade kontracykliska buffertkravet på högst 2,5 procent är att stärka bankernas motståndskraft mot störningar vid konjunkturfluktuationer. Buffertkrav för globalt eller nationellt systemviktiga kreditinstitut används för att stärka kapitaltäckningen hos banker vars problem kunde få bred spridning inom det övriga finansiella systemet.

Lånetak. Det är hushållens växande skuldsättning till följd av bostadsutlåningen och banksystemets koncentration och kopplingar till andra nordiska länder som utgör de huvudsakliga källorna till risker och sårbarheter för den finansiella stabiliteten i Finland. Den fördjupade finansiella integrationen i Norden har ökat det nordiska samarbetets betydelse och intensifierat myndighetssamarbetet.

Finland har infört ett nationellt makrotillsynsverktyg i form av en maximal belåningsgrad, ett så kallat lånetak, som innebär att bostadslånets belopp får utgöra högst 90 procent av det verkliga värdet av säkerheterna för lånet (95 procent för köpare av förstabostad). Begränsningen syftar till att förebygga överhettning på bolånemarknaden och därigenom minska riskerna för den finansiella stabiliteten. Den nuvarande maximala belåningsgraden beräknas dock på många olika typer av säkerheter för lånet, vilket minskar verktygets effekt. Beräkningsmetoden borde ändras så att bostadslånets maximibelopp kopplas till det skuldfria priset för bostaden, vilket är fallet i de flesta andra länder med lånetak.

En systemriskbuffert skulle i likhet med i flera andra EU-länder vara befogad också hos oss med tanke på de strukturella sårbarheterna i den finländska banksektorn, det vill säga sektorns koncentration och nära kopplingar till andra nordiska banksystem samt dess beroende av internationell marknadsfinansiering.

Verktygslåda. Det skulle också vara motiverat att överväga nationella makrotillsynsverktyg som kontrollerar att låntagarens inkomster garanterar en tillräcklig betalningsförmåga. Det kunde vara fråga om ett verktyg som begränsar bostadslånets maximibelopp eller låntagarens skuldbetalningsbörda i förhållande till de disponibla inkomsterna. Maximilängd och amorteringskrav för bolån skulle bidra till att värna om traditionell och beprövad finländsk utlåningspraxis.

En utveckling av verktygslådan för makrotillsyn innebär inte att alla verktyg tas i bruk omgående. Beredskap för att effektivt motverka systemrisker och förebygga bubblor som rubbar den finansiella stabiliteten kräver tillgång till en tillräckligt bred uppsättning verktyg som kan tillgripas vid behov.

Kolumnen är en förkortad och redigerad version av Nykänens artikel i Ekonomiska Samfundets tidskrift 2017, se www.ekonomiskasamfundet.fi

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*