Management by Sovjet

Sisu eller lagom: ligger det en gnutta sanning i stereotypier om auktoritära finnar kontra samarbetsinriktade svenskar?

Ledarskap speglar världs­bilder och värderingar. Sverige har en starkare demokratitradition och jämställdhetskultur än Finland. Länderna har även delvis skilda uppfattningar om tid, ansvar och konfliktlösning.
Den finska ledarstilen kan spåras till mansbilden. Landet satsade knappt på mentalvård efter inbördeskriget eller de stora krigen. ”Ensam är stark.” Denna generation betalade krigsskadestånden, industrialiserade Finland och uppfostrade
de stora årskullarna. Tigande presterade man för fosterlandet, begravde trauman i
skarpa köns- och familjeroller. Även följande generation ägnade livet åt jobb. Det återspeglas ännu i spår av en tsaristisk managementstil, ”by perkele”.
Den moderna mjukisledaren och -pappan har vuxit fram via välfärds- och konsumtionssamhället, tack vare västerländska impulser samt ett minskat tryck från grannen i öst.
Sverige har levt i fred och välstånd i 200 år. I folkhemmet är delaktighet ledordet på många arbetsplatser.
Kulturkollisioner är en ofrånkomlighet, skrev Anita Ekwall och Svenolof Karlsson 1999 i ”Mötet – En bok om kulturskillnader och ledarskap”. Ett färskare verk om samma ämne är Finska Akdemiens ”Kommunikation”.
Efter att ha jobbat med svenskar och norrmän i 7 år tar jag mig friheten att generalisera. I Sverige är planeringen och snacket en del av genomförandet. I Finland värdesätts direkt handlande, tydlighet och snabbhet. Chefen förväntas marschera först i led, delegera, bära ansvar och inte ifrågasättas. Den svenska chefen agerar som en medarbetare: närvarar, deltar och kommunicerar. Ansvaret är kollektivt.
Sverige siktar på konsensus via diskussion och utredningar. Tid ses som ett mått på kvalitet: chefen ska hela tiden veta hur alla mår. Rentav städerskan får vara med och säga sitt, karikerat. I Finland är tid ett mått på effektivitet. Förhandlandet ska stökas undan, pang på rödbetan!
Det gäller att ta kulturella skillnader på fullt allvar, för att undvika missförstånd. Både på individuell nivå och inom företag. Då grupporienterade, diplomatiska och snacksaliga svenskar möter (överdrivet) ärliga, rättframma men ändå reserverade finländare kan det uppstå krockar. Har svenskarna beslutsångest, vill de undvika risker och ansvar?
Att vara informell är inte alltid detsamma som att vara konflikträdd. Och med dagens höga utbildningsnivå och nya förväntningar bland yngre generationer fungerar det illa att vara befallande och auktoritär.
Hur beter sig då en bra, modern chef? Liksom en bra anställd: man presenterar egna lösningsmodeller i stället för att tiga eller klaga. Man ser till att kollegorna blir hörda och kan påverka det egna jobbet. Man ryggar inte inför tuffa, impopulära beslut, men eftersträvar balanserad konfliktlösning. Man skapar förutsättningar för andra att lyckas, ger dem verktyg och röjer undan hinder, men ställer också krav.
Dåligt ledarskap, såsom mikromanagement eller frånvaro och glidande undan beslut, syns i form av sjukskrivningar, rentav förtidspensioneringar. I nedskärningarnas tidevarv präglas alltför många finländska arbetsplatser av kontroll, rädsla och hemlighållen information.
En god ledare inspirerar andra att ta ansvar och lyfta fram initiativ. En produktiv atmosfär bygger på trivsel, som baseras på kommunikation och tillit. En bra chef känner också till var gränserna för det egna kunnandet och orken går. En hurdan chef eller anställd är du?

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*