Massdöd grannens bröd

Inte månen. Skåda, en 50 000 år gammal nedslagskrater i Arizona. Kameler och mammutar gick upp i rök, människan anlände till området först för 13 000 år sedan. Foto: NASA

Tacka vet vi meteoriter – de kan utplåna livet på jorden och öppna nya nischer.

Planeterna i vårt solsystem bildades för cirka 4,5 miljarder år sedan då mindre klumpar kolliderade. Sedan livets uppkomst har flera massutdöenden inträffat. För 66 miljoner år sedan rammades Tellus rakt i planeten av en asteroid eller komet, och dinosaurierna strök med. Ärret heter Chicxulubkratern, begravd under mexikanska Yucatánhalvön.

Smällen frigjorde ekologiska nischer och gav en chans åt däggdjuren att utvecklas. Utan fullträffen skulle mänskligheten knappast existera.

En krock med stenklump med en diameter på cirka tio kilometer lösgör energi motsvarande 100 teraton TNT. Det är två miljoner gånger starkare än Tsarbomben, det största kärnvapen som detonerats. Kanske var det ingen slump att Sovjettestade bomben den 30 oktober 1961 – samma dag som Kekkonen et consortes mottog en otäck not från Kreml?

Dinosaurierna brölade på sista versen mitt bland eldsvådor, gigantiska tsunamier och ett moln av stoft och partiklar som skymde jordytan i en flera år lång atomvinter.

Fotosyntesen upphörde, växter och plankton stupade, och djur högre upp i näringskedjan hungrade ihjäl. Långt över hälften av alla arter utplånades.

Medskyldiga. Nyligen drog forskarna slutsatsen att meteoriten hade medbrottslingar.

Ur skräcködlornas synpunkt anlände projektilen vid värsta tänkbara tidpunkt: ekosystemen råkade var extra sårbara på grund av vulkanism, stigande havsnivåer och temperaturförändringar.

Näringskedjan var ur balans, och meteoriten blev sista spiken. De enda ödlorna som klarade sig var den flygande sorten – förfäder till dagens fåglar.

Hade jorden träffats några miljoner år senare eller tidigare kunde dinosaurierna ha överlevt.

Vi människor får alltså tacka vår lyckliga stjärna (eller meteorit) för att vi finns till.

Mindre meteoriter träffar jorden med några hundra eller tusen års mellanrum. Lyckligtvis är de flesta så små att de bryts upp i mindre stycken i atmosfären.

I Arizonas öken, för cirka 50 000 år sedan, måtte en och annan mammut ha fått det hett om öronen då en meteor slog ned, motsvarande en 20 megatons kärnbomb.

En projektil från yttre rymden måste inte ens träffa jordytan för att sprida förödelse. År 1908 exploderade en meteorit ovanför marken i Sibiriens Tunguska, tuttade eld på skogen och fällde mängder av träd.

På spaning. Lyckligtvis kan vi spana efter rymdhot via teleskop. Vi kan inte stanna jorden i sitt omlopp för att ducka undan. Men till exempel Nasa har nog lyckats spränga saker tidigare (oftast oavsiktligt). Att träffa en himlakropp med atombomb är svårt, eftersom hastigheterna är så enorma att detonationen kräver några millisekunders precision.

En turist som regelbundet passerar jordens bana är asteroiden 99942 Apophis, uppkallad efter Apep, en egyptisk drakgestalt och destruktionsdemon. Vi lär få besök fredagen den 13 april 2029. Avståndet beräknas till 30 000 kilometer, blott en tiondel av sträckan till månen.

Med 99,9996 procents sannolikhet blir det ingen kollision. Har Nasa fel ödelägger motsvarigheten till 65 000 Hiroshimabomber ett område lika stort som Europa, och klimatet blir kyligt i flera tusen år.

Med hjälp av jonmotorer kan vi försöka avstyra oinbjudna gäster innan de knackar på dörren. Hetta upp gas till plasma på över en miljon grader celsius, abrakadabra, och projektilens kurs kan korrigeras.

Vi skiljer oss från dinosaurierna: vi kan påverka vår framtid. Kanske vi inte behöver ställas ut på museum om 66 miljoner år.

Torsten Fagerholm text

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*