Jag ansvarar nu i maj 2012 för vårt företags personalmöte i Aten. Till mötet kommer ett femtiotal personer från ett drygt dussin länder.

Säljare, supportpersonal, konsulter och stabspersonal, samtliga inom IT-branschen. Mötet ordnas för ’typiska Forum-läsare’. Medges, endast en del är finlandssvenskar, men alla har med Forums läsarprofil överensstämmande utbildning och yrkesuppgifter, och de allmänna värderingarna här i världen skiljer sig allt mindre.

Vad har detta med temat ’mat’ att skaffa?

Väldigt mycket. För en målgrupp som denna handlar mat inte bara om överlevnad. Mat är ett sätt att njuta, att uttrycka gemenskap, att visa sin identitet. Maten avspeglar livsstilen. Så valet av restaurang gavs uppmärksamhet, och hänsyn togs till dieter och allergier.

Och där kommer vi in på megatrenden, sådan jag ser den: Matvanorna polariseras. Kulinariskt bevandrade må se hur många trender som helst, men min förenklande observation är att folk grovt verkar indelas i två läger, vilkas extrema representanter ser avogt på varandra.

Den överväldigande majoriteten är all­ätare. De verkar primärt bedöma maten utgående från huruvida den smakar gott. De vill njuta av maten. Priset har också en betydelse. Ibland skall det experimenteras, ibland är nya upplevelser oönskade. Är det tidsbrist gäller det framför allt att hålla hungern stången, och uttryck som ”let’s quickly grab something to eat” faller. Logiken är att man ibland måste fokusera på den yrkesmässiga effektiviteten, och då inte har råd med tjafs och krångel utan måste nöja sig med vad som finns. Njuta eller krångla kan man senare.

Den här majoriteten är ännu stor, men den krymper.

Den växande minoriteten tänker annorlunda på maten. Varje måltid handlar förvisso om njutning och stillande av hunger, men också om att utsätta sin kropp för något som är hälsosamt eller ohälsosamt. Om att följa vanor som är av godo eller av ondo, inte bara för den egna kroppen och hälsan, utan för barnens och omgivningens välbefinnande, för miljön, för ekonomin.

Under vårt möte i Aten består den särbehandlade gruppen av ungefär tio personer, alltså en femtedel av deltagarna. Av dessa har tre rent medicinska grunder. De övriga följer dieter av mer eller mindre fri vilja gjorda val. Mitt intryck är att bägge grupper växer, både matallergikerna och de som frivilligt begränsar sin kost.

Samtliga i gruppen frivilliga har valt bort rött kött. För mycket kött (och ”för mycket” börjar ganska kvickt) leder till diverse sjukdomar, från fetma till cancer, åtminstone om man frågar forskare som inte finansieras av charkuteriindustrin. Endel avhåller sig helt från rött kött, andra nästan. Orsakerna varierar. Däggdjurskött är dyrt. En köttkalori belastar miljön betydligt mer än en fisk­kalori och ännu mycket mer än en grönsaks­kalori. Massuppfödning av djur är etiskt diskutabelt; huruvida odlade fiskar lider kan också diskuteras, men trångt hållna grisar och kreatur lider helt säkert.

Och äter man inte kött på en tid får man inte bara ont i magen av kött, även njutningsupplevelsen har försvunnit utan att någon frammanar mentala bilder av lidande djur i bur.

Men än så länge är det majoritetens matprioriteter som dikterar utbudet i vardagen. Priset kan variera, smaken kan variera, mängden tid satsad på tillagning, servering och avnjutning likaså. Den nya trenden är att hälsokrav och etiska krav dyker upp som viktiga parametrar vid sidan av pris, smak och tidsåtgång.

Själv har jag karikerat min inställning genom att göra nummer av mitt förmenta matkrångel och kalla det för ”kajscher-diet”, att jämföra med judisk koscher-föda. Jag brukar också säga att jag ”inte är däggdjurskannibal”, för att illustrera att jag inte bara äter fisk utan till nöds också fjäderfä. Jag har tyckt mig märka att allt fler börjar dra liknande slutsatser, från IT-supportpersonen via stjärnsäljaren till styrelsemedlemmen. Så är det i varje fall hos oss på SkySQL Ab.

Kaj Arnö

kaj.arno.fi/megatrender