Fotboll kryllar av geometri. Det börjar med klyschan att bollen är rund, men mitt bland passningar, löpningar och tacklingar kan ett vant öga skönja både Delauneytriangulering och mosaikalgoritmer.

Vad har FC Barcelonas passningsspel gemensamt med slemsvampars utbredning och Tokyos järnvägsnät? De följer alla samma geometriska mönster för att täcka ytor. Det är en av de slutsatser som David Sumpter, professor i tillämpad matematik vid Uppsala universitet, drar i sin aktuella bok Mer än en sport/Soccermatics.

David Sumpter har under många år ägnat sig åt att göra upp matematiska modeller över en rad vitt skilda fenomen, som samarbete i myrkolonier, kollektiva undanmanövrar av fiskstim, sjukdomsspridning i Uganda och aktieinvesterare i USA. För tre år sedan började han använda motsvarande forskningsmetoder på fotboll. Numera har han också en egen kolumn i en av världens största fotbollstidningar, Fourfourtwo.

”Det som förenar fiskars och fotbolls­spelares rörelsemönster är att det är drivet av framgång. Fiskars och fåglars beteenden bygger på många generationer av evolution. Fotbollsspelare behöver vara mer anpassningsbara eftersom deras miljö ändrar när de spelar under olika tränare, med olika lagkamrater och mot olika motståndare”, förklarar David Sumpter.

Messi i rätt miljö. För en matematiker som vill analysera fotboll finns det numera enorma mängder data att tillgå. I de stora ligorna registreras varje passning, löpmeter och skott för att lagras i databanker. Trots det är det fortfarande en jury som årligen utser vinnaren av Guldbollen. Årets bästa spelare kan alltså inte avgöras enbart utifrån spelarnas mätbara prestationer, som summan av gjorda mål, vunna närkamper eller lyckade framspelningar.

”Siffrorna är viktiga, också när klubbar värvar nya spelare, men man måste komma ihåg att de återspeglar en spelares prestationer i just den miljön.”

Enligt David Sumpter är Lionel Messi världens bästa fotbollsspelare genom tiderna, men inte ens den största stjärnan klarar sig utan ett fungerande kollektiv.

”En enskild spelares framgång hänger helt på omgivningen. För att Messi ska prestera på topp är han beroende av sina klubbkompisar i Barcelona, där han vunnit massor med titlar. I Argentinas landslag är han omgiven av andra lagkamrater och spelar enligt en annan taktik, som inte resulterat i något stort mästerskap på många år.”

Svårt att förklara. FC Barcelona har byggt sina framgångar på ett kortpassningsspel, där laget långsamt tar sig framåt på planen genom att spelarna bildar trianglar mellan varandra. Det är en medveten strategi som bygger på erfarenheter, snarare än på geometriska uträkningar eller zoologiska studier. På senare år har motståndarna lärt sig försvara sig mot taktiken, vilket gör individuell kreativitet och skärpa i avgörande ögonblick ännu viktigare för Barcelona.

”Fotbollsspelare gör många av sina rörelser utan att desto mer reflektera över dem. En spelare som exempelvis Zlatan Ibrahimovic kan inte förklara eller lära ut sina oväntade avslut. För oss teoretiker gäller det att analysera vad spelarna gör och hitta mönster som sedan kan användas för nya träningsmetoder och för att slipa på taktiken.”

Engelsk kollaps. Tur är ett komplicerat begrepp, inte minst för en naturvetenskaplig forskare. David Sumpter medger att allt inte kan förklaras med matematiska modeller. Det finns en viss slumpmässighet även i fotboll. Till exempel tidpunkten för mål under en match.

En annan fråga som engelsmannen och matematikern går bet på är vad som egentligen hände när Island slog ut England med 2–1 i sommarens EM-turnering.

”De borde inte ha förlorat. Jag sa åt min fru före matchen att England kommer att vinna med 4–0. Det handlade om otur i kombination med en moralisk kollaps i det engelska laget. Island hade visserligen en bra strategi som lag, men England borde ha vunnit, vare sig man ser på det matematiskt eller fotbollsmässigt.”

Kanske svaret kan hittas inom en annan vetenskapsgren, exempelvis inom psykologin.

Johan Svenlin text