Med humorn som vapen

Mindre klicktivism, mer aktivism, tack! Endast hovnarren vågar påpeka att kejsaren är spritt språngande naken.

Torsten Fagerholm är chefredaktör för Affärsmagasinet Forum.

Hur reagerar du då hovnarrens, sanningssägarens, rampljus riktas mot dig, du vidsynte demokrat? Tål du kritiken?

I sviten av terrordåden i Paris har västerländska media och debattörer unisont sjungit yttrandefrihetens och toleransens lov. Det bästa botemedlet mot intolerans, våld, hat och paranoia är öppen debatt. Avvikande idéer skall bemötas via dialog. Utfrysning och förtigande brukar förstärka laddade ord och tankar.

Men: istället för att snacka om vikten av och värdet på vår press- och yttrandefrihet – tänk om vi istället faktiskt handlade, använde det fria ordet mer aktivt och modigt?

Reaktionen på Paristragedin, via sloganen ”Je suis Charlie”, sker på betryggat avstånd. Den tillämpas av människor som aldrig har satt sin egen personliga bekvämlighet, karriär, hälsa, säkerhet, frihet eller rentav liv på spel för att bekämpa förtryck.

Enligt Organisationen Committee to Protect Journalists (CPJ) satt 221 journalister fängslade runt om i världen i december. De är anklagade för ”terrorism” och förräderi, hålls ofta i hemliga fängelser utan tillgång till advokat eller familjekontakt, och döms ofta utan äkta rättegång. Vissa torteras och mördas. Deras ”brott” är att de har utfört sitt jobb: att avslöja missförhållanden och korruption, utmana eller kritisera makten, samt informera allmänheten och omvärlden.

I augusti 2013 passerades en makaber milstolpe: antalet dödade journalister sedan 1992 passerade 1 000, varav hela 67 procent blev kallblodigt mördade och blott var femte dog under eldstrid. Mördarna är ofta regeringar och underrättelsetjänster, inte militanta extremister.

Våld är en effektiv metod för att tysta medier. Men för varje Anna Politkovskaja och Charlie Hebdo finns hundratals kolleger, vars öden aldrig passerar medietröskeln eftersom de ter sig avlägsna för oss.

Vårt selektiva stöd för press- och yttrandefriheten är problematiskt. Det bästa sättet att hålla lågan levande och hedra hjältarnas minne är att kräva mer av oss själva som medieproffs. En uppmaning till dig som mediekonsument: kräv vassare, mer relevant och orädd rapportering om samhällsviktiga fenomen, på både lokal och global nivå.

I slätstrukna Norden råder en svag tradition av satir – som skall gå ut på att vara lika jäklig mot alla makthavare, allmänt accepterade sanningar och idéer. Vår ja-sägarkultur resulterar i urvattnade resonemang inom politik, media och debattkulturen. Vi bär alla ett ansvar.

Voltaire beskrev åsiktsliberalismens klassiska dilemma: ”Jag delar inte er åsikt, men jag är beredd att gå i döden för att försvara er rätt att hävda den.” Men vad är en frihet värd, ifall den inte utnyttjas modigt?

I en minoritetskultur med små kretsar, präglad av konsensus och konflikträdsla, är vi dåliga både på att ge och ta kritik, och ovana att få mothugg. I Svenskfinland är vi obekväma att tala om saker vid deras rätta namn, eller föredrar att göra det anonymt. Vi förminskar oss själva.

Ibland krävs obekväma eller anstötliga grepp som metod för att uppröra känslor, och därmed ruska oss ur vårt apatiska tillstånd.

Mörk humor som testar gränser är det effektivaste sättet att avslöja dubbelmoral, träffa på ömma punkter och blotta obekväma sanningar. Mainstreamkulturen förtjänar kritik. Alternativet är stagnation.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*