Mediesvenskfinland på distans

Forums chefredaktör går, efter 66 nummer av Svenskfinlands enda affärs- och teknikmagasin. En stor seger för HBL, konstaterade jag då jag av hjärtat gratulerade honom till posten som ny ledarskribent. För detta sista nummer under sin egid föreslog Torsten ett tema för mig, liksom han ibland brukar: En betraktelse över de senaste sex åren inom Mediesvenskfinland, sett på distans. Vad kan jag väl annat än följa den avgående chefredaktörens vink?

Kaj Arnö hanterar politiska traumata genom att grubbla över samhällets uppgifter.

Sagt och gjort. Jag har bott femton år i Tyskland, och må så vara att man kanske ser helheter klarare på avstånd, men detaljerna på (forna) hemmaplan blir tyvärr lite suddiga. Hav överseende därmed.

Analytiskt, djuplodande. Min första iakttagelse blir att jag även på avstånd följer Mediesvenskfinland, rentav dagligen. Men tyvärr inte på det sätt som chefredaktörens nya arbetsgivare kanske helst skulle se. Jag läser Svenska Yles sidor, ofta flera gånger om dagen. Och då låg för mig ”Husis” i årtionden på samma trovärdighetsnivå som ”mamma” som barn.

Vad dagstidningens förfall i allmänhet beror på är förstås inget specifikt för det svenska Finland. Fallande annonsintäkter, både reklamen och minuthandeln flyttar till nätet. Överskott på nyhetsutbudssidan.

Ändå är det ändrade nyhetsutbudet en verklighet att finna sig i, överallt. I min tyska verklighet läser jag ingen pappersdagstidning alls, och är nöjd med det. Min nyhetskonsumtion har fått en stark slagsida mot det analytiska, djuplodande, och just där har tidningen sin chans, om än inte just dagstidningen. Jag läser Die Zeit som utkommer varje torsdag morgon, och där finns så intressanta artiklar att de flesta är hur relevanta som helst i en månad. Somliga i åratal.

För Mediesvenskfinland hoppas jag detta leder till en tyngdpunktsförskjutning i riktning tidningar av typ Forum. Mer analys, med utgångspunkt i Svenskfinland. Jag minns en läsarkommentar på Svenska Yle för en tid sedan, som gick ut på att allt ser likadant ut, även regionaltidningarna, och att det enda intressanta i Mediesvenskfinland påstods vara Forum och Ny Tid. Ingendera är precis känd för dussinproduktion av spaltmillimetrar, för automatförmedling av pressmeddelanden eller för annan likriktad journalistik.

Ödesfrågan: kvalitet och stöd. Inom parentes, och apropå intressanta nya infallsvinklar: För att odla min finlandssvenskhet på distans skulle jag gärna lyssna på en finlandssvensk poddaggregator. Död tid kunde på så sätt fyllas upp med höglästa artiklar ur Nya Argus, Ny Tid, Forum och Svenska Yle. Kan någon ta initiativet till Ankpodden? Snälla!

Men tillbaka till ödesfrågorna, finansieringen, konkurrensen. Tidningarna plägar klaga över ojuste konkurrens från Svenska Yle, som lever på licensmedel. Jag klagar inte. Tacka vet jag tvångslicenser! För min skull, inför statligt presstöd eller fast en obligatorisk tidningslicens. För se bara på medieutbudet i länder där de beryktade marknadskrafterna härjar fritt, utan motkrafter från en journalistik fri från oket att driva besökarantal i stället för att skapa god journalistik. Marknaden upprätthåller ingen mångfald, och korrelationen mellan kvalitet och lönsamhet är närmare noll än ett. The Guardian kanske klarar sig på plus, men de drar oförskylld fördel av att skriva på ett världsspråk. Ska Mediesvenskfinland ha läsare och tittare, måste innehållet ha kvalitet, och jag tvivlar starkt på att kvalitet går att skapa utan stöd från stat eller fonder.

Svenskfinland är ingen marknad. Så länge leve TV-licenserna och det klokt givna fondstödet. Nyliberala marknadsfundamentalister må skräna bäst de vill om marknadens osynliga hand; den handen driver besökare till MV-lehti, Bild, Fox News, Breitbart och annan osaklig sensationsjournalistik. Utsätter vi Mediesvenskfinland för marknadens råa styrka, stänger en tidning efter en annan. Lite senare viker de rikssvenska och de finska tidningarna. Snart växer det inte upp någon ny Anna-Lena Laurén, och det vore synd.

Anna-Lena läser jag på tok för lite av, här på avstånd. Hon skriver företrädesvis bakom betalmurar. Visst betalar jag gärna för god journalistik – Die Zeit är inte heller gratis – men jag vill i så fall betala med pengar, inte med tid. För det tar tid att registrera sig för att kunna betala, det är besvärligt med Ännu Fler Lösenord. Ett företag med namnet Pressdoor, där min Forum-kolumnistkollega Nicholas Anderson och jag är med som investerare och rådgivare, försöker råda bot på denna vildvuxna flora genom att erbjuda ett centraliserat mikrobetalningssystem. Med Pressdoor kunde jag på några sekunder betala för Anna-Lenas nästa betraktelse i Dagens Nyheter, och inte bara läsa ingressen, som nu.

Jag är i och för sig jävig, men jag kan nog lova att jag skulle mikroprenumerera också på Torstens ekonomiledare i Husis.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*