Mitt köpcentrum

Var och en av oss kan förbättra våra köpcentrum. Även jag. Jag har nyss framställt en metod för projektet.

Gilbert Granholm  är vikarierande universitetslärare och chefredaktör för  satirsajten Uutissirkus.

Gilbert Granholm
är vikarierande universitetslärare och chefredaktör för
satirsajten Uutissirkus.

För att kunna bättra på våra köpcentrum behöver man en make, två barn och två bilar, varav den nyare är sönder. När den bättre bilen inte fungerar tar maken andrabilen. Det är bra eftersom andrabilen är en 14 år gammal småbil, som är mindre trygg än den större förstabilen. Undrar bara varför det är mamman i familjen som oftast automatiskt hämtar barnen från dagis med en äldre och mindre bil medan pappan kör ensam till jobbet med den säkrare och större bilen?

Jag föreställer mig nu att jag är nästan framme i köpcentret för att handla mat, det är bara två kilometer kvar. Jag håller ett barn i ena handen och tar det andra barnet i den andra. På ryggen bär jag tre ryggsäckar: min egen och barnens. Jag bär på barnens prylar liksom även fuktiga T-tröjor, ett par gummistövlar, två stenar, fyra kottar och en käpp. De ligger i en påse – för vilken jag tyvärr saknar en extra hand.

Saknar man bil så behövs kollektivtrafik. Man behöver knappast beskriva hur det känns att ta buss, metro eller spårvagn fyratiden på eftermiddagen släpandes på två barn, tre ryggsäckar och en påse. Eller hur det känns att vandra runt och välja mat i butikscentret med samma bagage. Men jag gör det ändå: det känns hett, svettigt och svimfärdigt. Vi blir alla hungriga, törstiga och arga.

När vi slutligen står i kassakön finns det tillräckligt med tid att tänka på hur köpcentrum borde utvecklas.

Inne i själva butikscentret vill jag utveckla en enda detalj: vintertid skulle butikspersonal bära ytterkläder och handskar. På detta sätt kunde vi sänka temperaturen i affärscentret. De flesta kunder kommer ju ändå in med täckjackor på sig.

Just utanför köpcentret utvecklar jag flera saker.

Låt oss tänka på Stockholmsbåtarna. Det finns bara en skillnad mellan moderna färjor och köpcentra: på en Stockholmsbåt kan man bo. En båt utan invånare är en död båt. Stadscentrum utan invånare är ett dött centrum. Tittar jag på en finländsk stadskarta ser jag alltid samma modell: köpcentrum, parkeringsplatser och minst en halv kilometers sträcka till närmaste bostäder. Här och där i staden hittar jag även mindre livsmedelsbutiker, inträngda i ensamma lådor med en enda våning, utan bostäder.

När jag betalar vid kassan och gör oss klara för hem-resan förstår jag att vi måste bygga till ytterligare tio våningar ovanpå jättebutikscentrum som Jumbo, Itis och så vidare. Man borde kunna bo ovanför ett affärscentrum. På så sätt skulle butikerna ligga närmare och vara tillgängliga via hiss. Kanske kunde butikerna också välkomna fler garanterade stamkunder vid dessa tuffa ekonomiska tider.

Slut på exercisen: har man inga barn, och besitter man dessutom flera stycken fungerande bilar är det svårt att erkänna behovet av vidareutveckling hos våra finländska köpcentrum. 

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*