Varje dag får man läsa om personer som har börjat med tomma händer och skapat ett nytt jobb åt sig. Det känns som om var och en, eller minst varannan, har börjat tjäna sitt uppehälle som företagare. Varför inte också jag, tänker jag en kväll. Jag besitter en fördel som de intervjuade framgångs-rika företagarna inte verkar ha: mina händer är nämligen inte tomma.

I ena handen bär jag tidningar och en plastpåse fylld med blandavfall och i den andra en behållare för bio-avfall. ”Är man bara öppen för nya idéer kan man hitta nya marknadssegment”, hinner jag läsa i en tidning i soprummet precis innan jag tömmer mitt bioavfall på texten.

Jackpot. När jag öppnar locket på bioavfallskärlet märker jag att någon har packat sitt bioavfall i en plastpåse. Det finns en rutten banan och barnmatsburkar i påsen. Bland bioavfallet har någon också lämnat två pizza-kartonger. Naturligtvis måste jag flytta allt till sin rätta plats, tänker jag, och öppnar både kartong- och glasbehållarna.

Om en stund måste jag öppna locken på alla behållarna för det blir lättare så. I glascontainern har jag hittat en mekanisk skrivmaskin. Från kartongbehållaren har jag fiskat upp 23 tomma ölburkar och en fylld. Alltså metall-avfall, utom den sistnämnda burken, som är fylld med fimpar, det vill säga blandavfall. Dessutom hittar jag en tv-förpackning fylld av styrox. Från blandavfallstunnan har jag även återvunnit en säck med skolböcker till pappers- och kartonginsamlingen, ett halvt cykelframhjul till metallinsamlingen och en bunt röda rosor till bioavfallscontainern.

Skräpkonsult. Jag undrar om jag borde skruva av plastkapsylerna från tio glasflaskor och flytta dem från glas-insamlingen till blandavfallet, men jag besluter först sortera två lågenergilampor, en karaokeförstärkare och ett bildäck (175/65 R14) från blandavfallet till sina rätta platser, vilket innebär att jag måste besöka kommunens avfallsstation och gummihandlare. Just då ringer min fru och vill veta varför det har tagit en timme för mig att föra hushållsavfallet till soprummet.

I det ögonblicket vet jag att jag kan skapa ett nytt jobb åt mig själv och samtidigt anställa några hundra tusen personer. Varje finskt bostadsaktiebolag behöver en avfallsrådgivare! De kommer att jobba vid varje soprum 24 timmar om dygnet och ge personliga råd åt alla som kommer i närheten med sitt avfall. Min fru är skeptisk men jag förklarar i detalj: vill husbolagen inte betala för rådgivning måste deras invånare ta en kurs för att beviljas certifikat som ger dem lov att använda obemannade avfallsrum.

”Kurspriset 50 euro per person”, gläds jag, dagens nya framgångsrika företagare – och gör mig redo att åka till Bryssel för att lobba för saken.