Modell för banker att hantera överskuldsatta bolag

När ett företag blir överskuldsatt uppstår i regel en situation där bolaget blir handlingsförlamat på grund av bristen på finansiering. Finansiärerna riskerar å sin sida att förlora kapital, och blir sittande med en egendom som är svår att realisera. Martin Paasi, tidigare vd för Seligson & Co:s fondbolag, Amanda Capital och East Capital Asset Management, har utvecklat en modell för hur bankerna kan återfå en del av det utlånade kapitalet och krisbolagen får en möjlighet att fortsätta sin verksamhet – utan en överstor skuldbörda och med ny expertis i ledningen. Han håller på att grunda en fond med namnet Recubator (www.recubator.com) för att förverkliga modellen i praktiken.
Vilket är syftet med din modell?
”Syftet är att rädda företag, arbetsplatser och problemfyllda seniora företagslån. Det sker genom att etablera en oberoende part som har möjlighet att ta till de åtgärder som är nödvändiga för att lösa upp problemen kring överskuldsatta bolag. Modus operandi bygger på att ge banker möjligheten att ’byta ut’ de problemfyllda företagslån som har det operativa bolagets aktier i pant, mot andelar i en fond. När lånen kommit till fonden, realiseras panten och bolaget tas över av fonden. Samtidigt prioriteras och omförhandlas de underliggande företagens fordringar, med en betydande minskning i skuldsättningsgraden som följd. Efter det utnämns bästa tillgängliga förmågor att ta bolaget ut ur krisen, samtidigt som fonden lobbar för att trygga operativ kreditfinansiering och en återhämtning av verksamheterna.”
”Här har vi dessutom en politiskt möjlig kanal för att ge stöd i en finanskris, då stödet går till att rädda operativa verksamheter och arbetsplatser och inte till att rädda investerare från deras dåliga omdöme. Det efterlysta kravet på ’placerarnas ansvar’ tillfredsställs med råge i detta upplägg. Fonden fungerar som ett slags katalysator för krisdrabbade företag för att få låsta lägen upplösta, beslut tagna och åtgärder utförda. Avsikten är att den vägen rädda arbetstillfällen samt förbättra bankers soliditet, vilket även är viktigt med tanke på de allt striktare krav som BaseI III-uppgörelsen förväntas ställa.”
Hur fungerar modellen i praktiken?
”Apportförfarandet vid teckning av fondan­delar är egentligen bekant från så kallade Exchange Traded Funds. Vid primärteckningar ’köps’ där ett stort block fondandelar genom att leverera en portfölj med aktier i utbyte. I detta fall är apport­förfarandet ytterst tacksamt, eftersom de tilltänkta investerarna i fonden redan sitter på tillgången ifråga och de skulle vinna på att bli av med den. Vidare kan fonden ta emot hur mycket som helst av varan, eftersom syftet är att outsourca arbetet till de absolut bästa juridiska, operativa och omstruktureringsresurser som står till förfogande. Recubators roll är att fungera som en plattform från vilket återbyggningsarbetet distribueras vidare till bästa förmågor, givet de förhållanden som råder för vart och ett specifikt bolag för sig. Ingen kan ju med gott samvete säga att de är bäst på allt.”
Vilka är fördelarna och nackdelarna för de krisdrabbade bolag som berörs?
”Fördelarna är för det första att tungt skuldsatta bolag i praktiken kan bli näst intill skuldfria, och således ges utrymme för den ofta fina operativa verksamheten att återhämta sig. Den lättade finansiella situationen förbättrar även förhållandena till centrala underleverantörer. När det handlar om bolag som varit ägarstyrda är syftet dessutom att – där det är motiverat – ge tillbaks en minoritetsandel av bolaget, som ju nu blivit skuldfritt. Vidare är det meningen att den operativa verksamheten ska tryggas genom en centraliserad kreditpool för Recubators portföljbolag. Som nackdel kan ses den oro som förändring alltid för med sig.”
Vilka är konsekvenserna för finansiärerna?
”I och med att problemfyllda seniora lån kännetecknas av att de handlas på diskonto till deras ursprungliga nominella värde, har de mer juniora lånen och aktierna inte längre haft något egentligt värde. Då aktiepanten realiseras av fonden, exekveras med andra ord något som redan hänt. De juniora lånefinansiärernas värdelösa fordringar på bolaget förhandlas samtidigt om till små fordringar som dock nu, i och med upplägget, får ett finansiellt värde.”
”De finansiärer som har de bästa fodringarna på bolaget är de instanser som äger så kallade seniorlån med panträtt – i de flesta fall bankerna. Dessa finansiärer har ursprungligen velat ta de lägsta riskerna. Genom den här modellen ges de en rimlig möjlighet att få tillbaka en stor del av sitt investerade kapital, i och med de andelar de äger i fonden och de aktier fonden i sin tur nu äger i bolaget.”
”De seniora lånen används till att lösa in aktiepositionen medan de juniora fodringarna i praktiken försvinner. Detta gynnar det omstrukturerade bolagets underleverantörer och andra operativt viktiga samarbetspartners, eftersom den finansiella situationen förbättras för deras kund.”
Finns det begränsningar för i hur stor omfattning modellen kan genomföras?
”I princip inte. Det enda som begränsar är personalresurserna som ska ta hand om pantrealisationerna och de krisdrabbade bolagen. Men eftersom modellen stöder sig på att utnyttja utomstående parter borde väggen inte komma emot i första taget.”
Hur tänker du förverkliga modellen i praktiken?
”Genom att träffa de parter som ingår i modellen och få dem att tända på upplägget. Så här långt har bemötandet varit överraskande positivt. I praktiken hänger allting på lösningen till hur man värderar de krisfyllda företagslånen i samband med teckning av fondandelar – dessutom på ett sätt som vinner konkurrerande parternas (det vill säga bankernas) fullständiga förtroende för upplägget. Jag känner mig dock trygg i den variant jag lyckats ta fram.”

Patrik Lindfors text

Artikeln ingår i Forum för ekonomi och teknik nr 5/2011, som utkom 26.5.2011.

Kommentera artikeln på adressen: feedback@forum.fi

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*