Myten om utbildningen

Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.

Paul Lillrank är professor vid Aaltouniversitetet.

Den officiella sanningen är att utbildning är Finlands trumfkort. Utbildning är alltid bra och om något är bra är mer av det samma bättre.

Regeringen har petat på sanningen och påtvingat några procents nedskärningar i budgeterna. För de rättrogna är detta civilisationens undergång.

Om utbildningssystemet fram till nyss har varit så bra som det låter, hur ska Finlands ekonomiska kräftgång och andliga förlamning förklaras? Jo, vi har hört om Nokia, skogsindustrin och östhandeln. Men för en befolkning med världens bästa utbildning borde dessa vara bagateller som man överkommer med kunskapsbaserade nya industrier. Men Finland har brist på entreprenörer och duktiga företagsledare. Varför levererar utbildningssystemet inte det som just nu mest behövs?

Ingen automatik. Ett viktigt inlägg i utbildningspolitiken är Allison Wolfs bok Does Education Matter? från år 2002. Den har inte synts i den finländska debatten.

Wolfs tes är att hög utbildning på alla nivåer inte automatiskt leder till ekonomiskt välstånd. Om man börjar på den lägsta nivån i det fattigaste utvecklingsland kommer även blygsamma investeringar att ge en ypperlig avkastning. Men effekten blir successivt mindre och eventuellt avtar den när utbildningsreserven är fullt mobiliserad.

Egypten och Filippinerna har investerat mer i utbildning är de flesta länder på samma nivå. Dock är den mest kända produkten av det egyptiska systemet självmordsbombaren Mohammed Atta. Filippinernas främsta export är sjuksköterskor. Däremot har Schweiz en förvånansvärt liten högskolesektor.

Utbildningens bulkifiering. Kausaliteten är snarare omvänd. Ekonomisk tillväxt leder till en större utbildningssektor. Om mycket teknik utnyttjas blir det flera ingenjörsutbildningar.

Den officiella sanningen om utbildningen är ett alltför vanligt sätt att söka reducera framgångsfaktorerna till en enda styrspak. De som sitter vid spaken se gärna sig själva som den avgörande samhällsfunktionen och kräver obegränsade resurser.

Men samhället är mer komplicerat än så. Det finns ingen ring som härskar över dem alla. Att satsa på utbildning men försumma arbetsmarknaden leder till överkvalificerad arbetskraft, akademisk arbetslöshet och talangexport. Utökad volym leder till betygsinflation och sänkta krav. Massproduktion av magistrar kräver att universiteten drivs som fabriker.

Pusselbiten som saknas. På rankinglistor om allmän konkurrenskraft har Finland placerat sig i topp. Men inte ens det tycks hjälpa. Igen är förutsättningarna strålande men resultaten dåliga, särskilt direkta utländska investeringar. Prisnivån är inte inkluderad, men inte ens det förklarar allt. Någon viktig bit saknas.

Utbildning är en nödvändig men inte tillräcklig förklaring för ekonomiskt välstånd och tillväxt. Det väsentliga är att söka förstå mekanismerna som förvandla förutsättningar till resultat. På vilka sätt leder pengar i budgeten till kunskap, kompetens, prestation och framgång? Utbildningsnivån är causa remota, en avlägsen förklaring.

Den felande länken är inte lätt att hitta och svår att kommunicera. Men den torde vara causa proxima någonstans i närheten av de förväntade effekterna. Vi vill ha mer ekonomisk aktivitet, fler arbetsplatser och nya företag med exportpotential. Vad bör människor kunna, våga och vilja för att åstadkomma detta? Och hur bör de övriga respektera de som ger järnet, både då de lyckas och misslyckas?

Eggen. Teknik och ekonomi är den skarpa spetsen. Man måste kunna producera och sälja förrän utbildning blir välstånd och skatteintäkter.

För att detta ska fungera behövs ett positivt samhällsklimat med tro, hopp och visioner, tillväxtfrämjande politik, kunniga köpare och fungerande marknader. Alla kan inte bli entreprenörer, men vem som helst kan rösta fram en företagsfientlig politik. Till mekanismerna hör också de släpankare som tillintetgör utbildningens effekter.

Ingenjörsvetenskaperna bygger på naturvetenskapen. Behärskar man fysik kan man ta fram metoder för att konstruera maskiner.

Förstår man cancercellernas mekanismer kan man utveckla mediciner. Men det finns ingen ”fysik” om det mänskliga beteendet. Därför kan socialarbetaren med universitetsutbildning inte förvandla en utslagen människa till en duktig skattebetalare.

Socialtjänsten jobbar på samma sätt som tuberkulosvården före uppfinningen av antibiotika: trösta, lindra och invänta att naturen gör sitt. Där den vetenskapliga grunden för teknologier och metoder saknas leder en högre utbildning inte automatiskt till bättre prestationer.

Utbildningsmyten bygger på den fåfänga förhoppningen att bara man öser pengar över lärosäten kan man försumma effektiva marknader, konkurrens, skatter, respekt för hårt arbete och allt annat som behövs för ett framgångsrikt
samhälle.

Dela:

1 comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*