Ett av de stora diskussionsämnena inom ledarskap, organisation och det märkliga fält vi ibland kallar HRM har varit intåget av en ny generation i arbetslivet. Det kan tyckas udda att detta skulle orsaka någon större diskussion, eftersom nya generationer alltid har inträtt i arbetslivet, men just denna generations intåg har gett upphov till en smärre industri av tyckande, råd och allmänt goda idéer.

För nu gäller det ju (tydligen) inte vilken generation som helst. Nu gäller det ”millennials”, och lyssnar man på vad som sägs om denna generation verkar skillnaden till tidigare generationer vara så enorm att vi lika gärna kunde tala om hur organisationer skall anpassas till utomjordingar som anställda. Själv har jag tvingats genomlida en hel serie seminarier där människor som alldeles tydligt inte är millennials berättar hurdana millennials är. Jag satt alldeles nyligen på ett dylikt, där en person som med säkerhet inte var en dag under 50, men som ändå skrivit en bok om frågan, underhöll oss med allehanda sanningar om denna nästintill mytologiska grupp.

Det visade sig där att millennials inte är intresserade av pengar så mycket som av upplevelser, att de knappt kan skilja på den virtuella världen och meatspace, att de ställer massor av krav och att man för att kunna hantera dem måste ”game- ifiera” allt (alltså göra saker till ett spel). Dessutom är de alla ”digital natives”, vilket betyder att de är jättebra på att hantera allt som har med IT att göra. Jo, och så kräver de ständig feedback, och ett roligt jobb. Så där till att börja med.

Allt detta är, givetvis, fullständig smörja. Eller, som vi akademiker tenderar att säga, en något problematisk reduktion. Visst finns det individer i denna (vagt definierade) grupp som dylika generalise-

ringar passar in på. Visst är den unga generationen något annorlunda än de generationer som kom före den, men den nu populära trenden att omvandla fullkomligt normala skillnader till ”omvälvningar” och ”revolutioner” är snarare ett tecken på hur beredda vi är att köpa konsulters trendrapporter, än ett bevis på en fundamental förändring i samhället.

Faktum är att de mytomspunna millennials är rätt lika oss trista medelålders farbröder. Visst, de konstaterar att pengar inte är allt här i livet, men det gjorde vi också i den åldern. Visst, de spelar gärna dataspel, men vi 40-plussare spelade också en hel del, och många av oss gör det än i dag. Visst, de ställer en del krav, men långt ifrån så mycket som man vill göra sken av. Faktum är att en genomsnittlig 20-åring är beredd att ta emot trista kneg, är intresserad av en hyfsad lön framom jättelånga semestrar, och även om de gärna vill arbeta på Google är de rätt OK att jobba på Kesko.

Och sedan det där med ”digital natives”… Sällan har en lika korkad idé fått så stor genomslagskraft. Visst, millennials kan använda datorer. De är också förtjusta i sina tablets och smartphones. Men förstår de IT bättre än generationerna före dem? Nej. Inte alls. Tvärtom, faktiskt. När jag var ung så fanns det också datorer, klumpiga saker som funkade sådär. Om man ville spela på dem – och gudarna vet att jag ville – så räckte det inte att man bara tryckte på en app-ikon. Man måste förstå hur datorn fungerade, och framför allt hur en bugg kunde sabotera allt. Användarvänliga var de inte, den tidens datorer, men lärorika. Jag lärde mig hur en dator hängde ihop, vilka delar som fanns i ett nätverk, och hur man kodar. Min son, the millennial, kan använda en iPad och Xbox, men vad händer när den inte funkar? Jo, då är det pappa som fixar – för digital natives är computing idiots.

Vad som håller på att hända är att samhället utvecklar en mytologi kring en ny grupp med ett coolt namn och en mängd tillskrivna antaganden. Eftersom vi människor uppskattar nya, fräcka idéer så har vi köpt denna mytologi, och till och med gjort det möjligt att försörja sig på att förmedla densamma. Vi får de idéer vi förtjänar, sägs det, men ibland kunde man se på dessa något mera kritiskt. Vårt arbetsliv kan inte utvecklas på basen av amsagor, oberoende hur käcka begrepp man kryddar dessa med.

Så låtom oss tala lite mindre affekterat om millennials, och tona ner revolutionsromantiken. De enda som egentligen vinner på den nuvarande manin är trendkonsulter, och de kan säkert hitta något annat som de inte förstår att tala uppjagat om…

Alf Rehn är professor i företagets organisation och ledning vid Åbo Akademi.

Jennifer Nemie foto