Några berättelser om pengar

Nicholas Anderson
NICHOLAS ANDERSON: Här följer några berättelser som har en sak gemensamt: pengar, och hur de riskerar att hamna i fel fickor.

En dröm för pensionsfonder och bankirer. Om man investerar 1 000 euro i 20 aktier för 20 år blir enda kostnaden avgifterna för köpet, och en liten summa för förvaringen av aktierna i elektronisk form. Om man köper en andel i en investeringsfond med 2 eller 3 procent i årsavgift förlorar man mellan 50 och 60 procent av intäkterna, om man utgår från en återbäring på 5 procent.

Det betyder att i stället för 2 650 euro år 2032, får man bara mellan 1 400 och 1 750 euro då 20 år förflutit. Samma räkneoperation med 100 000 euro utvisar en betydande penningförlust – mellan 90 000 och 120 000 euro.

Det här är verkliga pengar som går förlorade, och det är vad som händer de flesta investerare i dag. Årsavgiften är en vinstdödare. Det finns inga reella bevis för att högre avgifter ger bättre placeringsresultat. Det kommer alltid att finnas fonder som överträffar alla andra fonder, för det finns fler fonder i dag än det finns olika aktier i hela världen! Det är en av orsakerna till att bankirer och pensionsfondsbossar är så välbetalda, och till att fondernas marknadsföring är så aggressiv.

Storbanker gillar inte småföretag

Anta att jag har ett bolag som tillverkar pumpar och att ­rörelsen blomstrar. Jag kan sälja allt jag producerar till kunder härhemma, och exportera till Ryssland, Sverige, Tyskland, Norge och Danmark. Jag har tjugo anställda som jobbar i två skift på min fabrik. Jag behöver expandera, men alla mina kontanta tillgångar går till att betala för nytt råmaterial och till att sköta mina banklån.

Jag har två alternativ om jag vill utvidga rörelsen. Jag kan vända mig till banken igen, eller tala med en private equity-investerare – ett riskkapitalbolag. Banken är motig eftersom den redan har huset och fabriksfaciliteterna som lånesäkerheter, och inte gärna vill höja lånesumman.

Private equity-killarna vill gärna investera i min firma, men bara genom att ta över 51 procent av den! De kan få ett banklån och sedan ha mig att jobba för dem i fem år innan de säljer firman till ett större bolag eller till ett annat riskkapital­bolag – som i sin tur kan låna från banken.

Varför vill inte bankerna ge mig lite mer lån? Här är orsakerna:

• Min firma är för liten, det är lättare och mindre arbetsintensivt att låna åt större företag.

• Banker behöver mer kapital när de lånar åt små företag – på grund av nya globala kapitalkravbestämmelser.

• Banker tjänar mer på att investera i kapital- och derivatmarknader.

• Ambitiösa bankirer vill inte jobba med små- och medelstora bolag och dessa blir därför förbigångna.

Nämnda argument är verkligt besynnerliga, för min firma bidrar till realekonomisk tillväxt, gör verklig vinst, sysselsätter verkliga personer, och betalar verkliga skatter. Regeringen framhåller alltid att de små- och medelstora företagen är viktiga, men gör ändå ingenting för att uppmuntra bankerna att ge dem lån. Tvärtom: bankerna uppmuntras att vara profitabla och spekulera, att ge lån till stora företag och risk­kapitalfonder. Det är konstigt att politiker hellre stöder banker än företag som min firma.

Låna, grubbla inte

”Finska bolån är inte överstora …” löd rubrikerna för en dryg månad sedan. Ni nickar instämmande om ni är ett medelålders par och bor i en mindre stad. Men de som är runt 30 och har köpt lägenhet eller hus inom de senaste tre åren i huvudstaden gör bäst i att be en bön. Ty: genomsnittsbolån inkluderar också alla ’gamla’ låntagare som har dragit nytta av inflationen, och alla dem som bor på andra orter än Helsingfors. När man räknar fram ett genomsnittslån verkar läget hyfsat, men om man tar en titt på färska låntagare och i synnerhet dem i Helsingfors, är bolån verkligen en fälla.

Min granne bankiren säger att man i dag hör massor av skräckhistorier om unga bankkunder. Rubrikerna är således missvisande.

Skräckhistorierna är också många när det handlar om snabblån som kan fås via mobiltelefon. Långivarna förlitar sig på lättlurade låntagare – och det blir ibland socialbyrån som ser till att de får sina pengar tillbaka! Man kan knappast tala om valfrihet då en ung lågavlönad person ’måste’ ha en Iphone och tar ett lån med årsräntan 1 000 procent för ’måste-ha-i dag-inköp’. Det handlar om hårdkokt hänsynslös marknadsföring utan kontrollmekanismer.

Semestrar

I år var 17 maj  Kristi himmelsfärds dag, helg och ledigdag i Europa. I Helsingfors var de flesta affärer och restauranger stängda trots att VM i ishockey pågick. Tre dagar senare arrangerades Restaurang­dagen i Helsingfors. Så när  dagsturister och vanligt folk behövde restaurangtjänster var de flesta stängda, men några dagar senare stod alla restauranger tomma för att det var billigare och intressantare att äta hos ’grannen’ till en bråkdel av priset!

Varför lever vi i en värld där reglementering och bestämmelser tar struptag på restauranger och butiker, medan banker, investeringsfonder och marknadsförare kan göra vad de behagar, med betydligt större konsekvenser i våra liv?

Smarttelefoner

Nokia förefaller att vara dött, och  Iphone och Samsung är i högsta grad vid liv. I mitten av maj då jag jobbade i Thailand såg jag många hotell- och affärsanställda med Iphone-mobiler i händerna. Dessa kostade 24 000 baht (600 euro). Snittmånadslönerna där är 8 500 baht (213 euro). Är det något galet här, eller bara mer av samma vansinne?

Nicholas Anderson är Senior Vice President vid Svensk Exportkredit i Stockholm och chef för SEK:s rådgivningsenhet.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*