Nanohajpen: finns tekniken ingenstans eller överallt?

Från en rent filosofisk synvinkel kunde man argumentera att grundforskning borde vara en mycket rationell process, där utvecklingen sker bara på basen av vetenskapsidkares objektiva bedömning om vad som är intressant att forska i. Verkligheten är dock en annan. Dels avgörs forskningsområdena av den politiskt styrda finansieringens tyngdpunkter, trots att det allmänt argumenteras att så inte borde vara fallet.

Kai Nordlund är professor i beräkningsmaterialfysik vid Helsingfors universitet.

En mer sällan diskuterad aspekt är att också vetenskaparna låter sig själv styras av modefenomen. Ganska regelbundet dyker det upp ett ämne som blir ’hett’ inom varje större vetenskaps- och teknikområde, och många av oss forskare hoppar på tåget helt frivilligt. Allt fler ansluter sig, trenden förstärks, och det byggs upp en hajp kring potentiella ’fantastiska’ tillämpningar som det nya forskningsämnet kan leda till.

Modeorden används sedan – till en början med god framgång – för att motivera publikationer i högt rankade tidskrifter och inom ansökningar för forskningsfinansiering. Efter några år visar det sig att en del av förväntningarna var helt orimliga, och både intresset och finansieringen börjar dala, eller rentav kraschar. Å andra sidan leder nog nästan alla nya områden till någon praktisk nytta, men sällan fylls de vildaste förväntningarna. Fenomenet är så väl känt att det kallas hajpkurva (hype cycle).

’Revolution’ blev nisch. Inom materialvetenskap- och teknik har jag under 30 år hunnit följa med flera av dessa hajpkurvor. På 80-talet var fullerener (bollformade molekyler av kol, som upptäcktes 1985 och belönades med Nobelpriset i kemi 1996) ett hett ämne, de förväntades bland annat bota cancer. Nu har de blivit en rutindel av kemi och nanovetenskap, men de praktiska tillämpningarna är få – och ligger långt från botemedel för cancer. Lite senare kom högtemperatursupraledarna (material som är supraledande vid temperaturer över kokpunkten för flytande kväve, –196 grader C), som förväntades revolutionera elöverföringen. I dag finns tillämpningar visserligen på marknaden, men de är begränsade till några nischer.

Osynliga tillämpningar. Den största enskilda hajpen under min karriär har dock varit nanoteknik. Den började på allvar i världen i början av 2000-talet, då både USA och EU, och lite senare Kina, satsade enorma pengar på nanoforskningen. Precis som i alla hajpkurvor så laddades starten med stora förväntningar på fantastiska tillämpningar: billiga solceller, botemedel för cancer, rymdhissar och mycket annat som kunde vara enormt viktigt.

Alla vet vi att cancer fortfarande är svårt att bota, och ännu åker vi verkligen inte till rymden med en hiss – men betyder detta att nanoteknik byggde på överdriven optimism, liksom många tidigare fall? Nej – det gör det inte.

Skillnaden är den, att redan före nanohajpen kom igång så användes en massa tillämpningar av nanopartiklar kommersiellt i stor skala. Ett par viktiga exempel är bilarnas katalysatorer, samt solkrämer med hög skyddsfaktor, som både baserar sig på material i nanopartikelform.

Vi har alla redan länge tillämpat nanoteknologi i vår vardag: inom mängder av kosmetika används i dag olika former av nanopartiklar för olika ändamål, men utan att göra något stort nummer av begreppet ’nano’. De effektiva LED-lamporna som finns i varje matbutik baserar sig på en kvantmekanisk nanoeffekt, och moderna datorchips tillverkas delvis med atomlagerdeposition (ALD) – en teknik som uppfunnits i Finland.

Upptrissad kurva. För min undervisning inom nanovetenskap har jag i över ett decennium årligen uppdaterat en statistik över antalet vetenskapliga publikationer i nanoområdet. Varje år har jag tänkt att ”nu kommer trenden att brytas”, och tills vidare har jag varje gång haft fel. Antalet publikationer ökar fortfarande med kring 10 procent per år, och patentansökningar inom nanoteknik uppvisar en ännu kraftigare tillväxttrend. Det ser tämligen klart ut som att nanotillämpningarna fortfarande kommer att öka.

Infriade löften. Den verkligt intressanta frågan lyder: hur långt kan nano egentligen bära? Kommer nanoteknik en dag att revolutionera solcellstillverkning, bota cancer eller möjliggöra en rymdhiss? Det sistnämnda är högt tvivelaktigt, men de övriga idéerna kommer nästan säkert förr eller senare att förverkligas, helt eller delvis. Nanoteknik har redan lett till stora framsteg i solcellstillverkning. Farmakologiska nanoforskare är mycket hoppfulla att nanoteknik faktiskt kommer att spela en viktig roll för att bota – om inte alla – så åtminstone många cancerformer.

Nanoteknik är alltså en trevlig form av hajp: den har redan lett till en massa viktiga framsteg på många områden, och det blir spännande att se hur stor del av de mest ambitiösa idéerna som förverkligas.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*