Nobelistens råd: ”Gör mindre, uppnå mera”

Bland de vanligaste fallgroparna i penningaffärer är nonchalering av transaktionskostnader (stigande i takt med handelsaktivitet), bristfällig riskspridning, jagande av vinnarplaceringar (nyligen hajpade av medier), och ”förlustaversion” – seg ovillighet att sälja en misslyckad placering och balansera risknivån.

Anders Löflund är professor i finansiell ekonomi vid Hanken i Helsingfors.

Följderna har sitt pris: bristfällig riskkontroll, impulsiva köp och försäljningar oftast vid fel ögonblick, samt alltför låg avkastning på grund av höga kostnader från en överdrivet aktiv placeringsstil. Den allra dyraste räkningen kommer från att glömma att alls placera. I många länder är personliga pensionsbesparingar rejält underdimensionerade. För en rationellt beteende nyttomaximerande investerare som lever enligt den traditionella ekonomiska teorin borde inget av det ovannämnda inträffa.

Mänskligt, alltförmänskligt. Därför har även Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne i flera repriser utdelats åt representanter för beteendeekonomi (eng. behavioral economics), en inriktning som dokumenterat en uppsjö av vetenskapliga anomalier inom investerarbeteende som utmanar den förhärskande bilden av en rationell nyttomaximerande placerare.

Nobelkommittén gav årets pris till beteendeekonomen professor Richard H. Thaler som följer Akerlof (2001), Kahneman (2002) och Shiller (2013) med flera. (En av de allra mest citerade ekonomiska tänkarna John M. Keynes kan väl också klassas som beteendeekonom men han kunde inte vinna Nobelpriset i ekonomi eftersom det började delas ut först år 1969).

Kritiker från den inom mainstreamen dominerande rationella skolan har konsekvent bortförklarat betydelsen av individers irrationella psykologiska faktorer – framför allt beträffande prissättningen. Argumentet är att irrationaliteten aggregeras bort på en större marknad. Men beteendevetarna har framfört evidens att så inte är fallet.

Mentala konton. Thalers vetenskapliga kontributioner kan grovt indelas i tre områden: 1. Avvikelser från så kallat rationellt beteende, 2. Brist på självkontroll och 3. Sociala normer. Thalers böcker Nudge: Improving Decisions about Health, Wealth, and Happiness (2008, medförfattad av Cass R. Sunstein) och Misbehaving (2015) argumenterar att människors beteende härstammar ur starka psykologiska drivkrafter som upplevs mer angelägna än till exempel det ultimata målet: framgångsrikt placerande och finansiell trygghet på lång sikt.

Beteendemässiga teorier har också tillämpats på vikt- och hälsoproblem och på planeringen av effektiva organdonationsprogram. Individers irrationella (från det traditionella synsättets synvinkel) beslut leder enligt Thaler till att vi bland annat använder ”mentala konton” för att dela upp komplicerade övergripande problem i små, enklare och mer hanterbara frågor.

Skuff i rätt riktning. En viktig tillämpning som Thaler förespråkar på basen av sin forskning är att människor behöver hjälp i finansiellt beslutsfattande: ”nudge” betyder ”skuff” i rätt riktning. Bäst fungerar ”nudge” om man kan skapa ett system med vettiga utgångsvärden för de centrala parametrarna.

Ett exempel är det svenska systemet för pensionssparande som förutsätter att varje individ bestämmer vilka (diversifierade!) placeringsfonder hen styr sina pensionsbesparingar till. Den finska tallriksmodellen för hälsosam kost är ett annat exempel. Tyvärr finns ännu inget automatiskt system som får oss att hållas nära idealet på daglig basis, vi är tvungna att förbruka våra tunna förråd av självdisciplin för att följa kostmodellen och komponera balanserade måltider. En lösning vore att beskatta ohälsosamma matvaror som inte överhuvudtaget ingår i tallriksmodellen hårdare än hälsosamma. Men politiskt har detta hittills varit möjligt endast i begränsad utsträckning.

Autopilot. Enligt Thaler är ”målinriktade” placeringsfonder (eng. Target Date Fund) som justerar aktievikten automatiskt enligt placerarens ålder en synnerligen klok placeringsprodukt. Fonden tar själva placeraren ut ur ekvationen för ”patientens” eget bästa! Framför allt undviker man att handla för mycket och skada sig själv genom alltför höga transaktionskostnader (och skatter). Man undviker också panikförsäljning till låga priser efter en större kurskorrigering. Med automatisk ombalansering enligt ålder hålls portföljens aktievikt vid målprocenten även då aktierna stigit till följd av ovanligt stark marknadsuppgång.

Ett slags ”autopilot” är vad Thaler rekommenderar åt de flesta placerare. En sådan produkt är billig att producera eftersom styrningen varken kräver någon expertis eller några resurser. Produkten kan alltså ha en kostnad som ligger nära de förmånligaste indexfonderna. I slutändan avviker Thalers råd trots alls inte från den gyllene regeln som den rationella finansiella teorin har postulerat i decennier: ”håll en väldiversifierad indexportfölj med låga kostnader enligt din riskaversion och minimera handel”. Men hur många är det som följer det rådet, för det är ganska … tråkigt? Vi människor vill bära oss illa åt, det vill säga ”misbehave”.

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*