Playoff i stålindustrin

Spirande förflutet. Finsk metallförädling sysselsätter numera 12 000 personer, varav 8 500 inom stålindustrin (Outokumpu, SSAB och Ovako). Ett strategiskt mål för Kina är att inom WTO försvåra inrättandet av västerländska skyddstullar, avsedda att värna om den återstående industrin.

Stålkriget trappas upp till följd av globalt överutbud, speciellt i Kina.

Frågan är om alla de nordiska spelarna överlever handelskriget i stålbranschen, som fram för allt orsakas av ett överutbud från det allt skakigare Kina.

Där har massiva satsningar gett en skjuts åt landets andel av världsproduktionen: från under 25 procent år 2003 till över hälften i dagsläget. Nu då Kinas ekonomi bromsar, dumpar landet sitt överutbud genom aggressiv prissättning: stålexporten steg med mer än en fjärdedel i fjol och mer än hälften 2014.

I julas införde USA strafftullar på hela 256 procent mot några kinesiska rostfria produkter, och i maj i fjol införde EU tullar på elektrostål mot USA, Ryssland och Kina, vilket indirekt gynnar Outokumpu.

Gigantisk överkapacitet gör att nervositeten sprider sig i branschen. Det globala kapacitetsutnyttjandet låg i början av hösten på 68 procent, och torde ha sjunkit sedan dess eftersom få stålverk ännu slagit igen trots vikande efterfrågan.

Priserna i botten. Det ska betonas att det nordiska stålet numera tillhör bland de mest specialiserade med kilopriser på minst tre euro och mer, medan mycket av kinesernas enklare bulkstål säljs för högst en halv euro per kilo på världsmarknaden.

Kinas regering har antytt att man ska halvera dagens överkapacitet, som beräknas till uppemot 400 miljoner ton.

Stålbranschen ses som en nationell angelägenhet, och myndigheterna håller den i ett hårt grepp där statliga företag stöttas. Flera äldre stålverk som väntas tvingas stänga är privatägda men måste följa de politiska produktionsdirektiven.

Osäkerheten i väst är dock stor om kineserna verkligen driver igenom bantningen som kan kosta uppemot 400 000 jobb. Stålföretagen i Sverige och Finland lobbar emot Kinas mål att beviljas markandsekonomistatus i världshandelsorganisationen WTO, vilket skulle innebära att Kina i praktiken tillåtas dumpa stål i väst obehindrat.

Armbrytning om kolläckage. Till detta kommer oron för EU:s planer för handeln med CO2-utsläppsrätter efter 2020. Enligt det förslag som EU-kommissionen diskuterar ska stålföretagen få fri tilldelning som bara täcker hälften av deras utsläpp vid full kapacitet, trots investeringar i bästa möjliga teknik.

I ett upprop i Dagens Industri 29 januari protesterade de största svenska stålföretagen, inklusive Outokumpu, Avesta och Ovako. De tolv stålcheferna menar att de på sikt kommer att minska sina investeringar i EU och flytta dem utanför gemenskapen, ifall stålverken, som har världens bästa masugnar med senaste teknik och lägsta utsläpp, pådyvlas samma villkor som äldre och mindre miljövänliga stålverk.

De låga stålpriserna på världsmarknaden är ett gissel för företagen som tvingats till extra hårda nedskärningar. EU har sedan 2009 mist en femtedel av arbetskraften i stålindustrin. 

Ett exempel är SSAB som efter övertagandet av finländska Rautaruukki i fjol skar bort 600 jobb. På svenska sidan lades bolagets ledningsrör i Virsbo ned, galvanisering och målning i Borlänge flyttas till Tavastehus. Men samtidigt investeras över 100 miljoner euro i metallurgin i Luleå.

Slutspel. Inom rostfritt har Outokumpu stängt ett verk i Bochum, Ruhrområdet, och ökar istället i svenska Avesta. Leverans skedde förra året av nya oljetankar med en livslängd på över 50 år, cirka 20 år längre än för tidigare modeller. Degerfors slutförde en investering på kring 100 miljoner euro, kapaciteten ökar med 30 procent, med stora order från varv för kemikalietankers. Ovako investerar 8 miljoner euro i Hofors, men minskar med 300 anställda i Turenki, Hällefors och Forsbacka.

Uddeholm, ägt av österrikiska Voestalpine har för dryg miljoner euro beställt två nya ugnar för tillverkning av ett specialiserat verktygsstål där man är störst i världen.

Tyska Steeltec lägger ned tråddrageriet i Danmark och flyttar det till Boxholm i Östergötland.

Sandvik Materials Technology minskar med 500 anställda, har tagit fram ett borrstål som klarar djup på över 3 000 meter och temperaturer på 700 grader. Totalt har därmed de tjugotalet största stålföretagen minskat antalet anställda från 17 800 år 2011 till dagens nedåt 15 000.

Hittills har de flesta nordiska företagen överlevt och sedan 1970-talet gått från huvudsakligen enkelt bulkstål till att bli världsledande i olika nischer – nästan alla tillhör världens fem största inom sina specialområden. Därmed är de utanför den direkta farozonen medan många andra drabbas av de lägsta världsmarknadspriserna på många år till följd av den kinesiska dumpingen. 

Dela:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*